Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Revolutionsåret 1917
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och oförmöget att samla sina krafter till en gemensam ansträngning.
Folket hade än så länge icke nått en sådan politisk mognad att ett
friare system var möjligt.
Ingen objektiv bedömare kunde undgå att i det ryska samhället
konstatera frånvaron av de självbalanserande element, vilka bilda
förutsättningen för införandet av en demokratisk regim. Den
kultiverade medelklassen var fåtalig. Den fria bondeklass åter, som i de
nordiska länderna under tidernas lopp kommit att framstå som en av
statens stödjepelare, och i vars led — om den behandlades rätt —
statsmakten funnit sina trognaste anhängare, saknades nästan helt och
hållet. Alexander II:s mäktiga åtgärd år 1861 att frigiva de livegna,
vilkas antal uppgick till icke mindre än inemot femtio miljoner, hade
visat sig vara en halvmesyr, på grund av att jordtilldelning icke ägt
rum i samband med frigivningen. Det kollektiva bysamhället, kallat
»mir», ägde jorden och hade att svara för sina medlemmars skatter
liksom även för en periodisk uppdelning av jorden mellan dem.
Först fyrtiofem år senare togs följande steg i och med premiärminister
Stolypins agrarlag av 1906, vilken möjliggjorde en övergång till
privat jordbruk för kollektiven i deras helhet eller, med statens hjälp,
för deras enskilda medlemmar. Men verkställandet av en sådan
jättereform krävde tid. Även om de vunna resultaten icke voro att
förakta, saknades följaktligen vid världskrigets utbrott ett viktigt
villkor för rikets sammanhållning: en självständig, jordägande
bondeklass.
Än i dag råder mångenstädes uppfattningen, att kejsartidens
Ryssland stod helt främmande för liberala idéer. Det verkliga
förhållandet var emellertid att statsmakten, förkroppsligad i tsaren,
alltsedan Alexander I:s tid väl insett nödvändigheten av reformer, men
att det stött på oöverstigliga hinder att på kort tid omvandla
Ryssland till en enligt västerländska begrepp konstitutionell rättsstat.
För att inse detta behöver man blott betänka rikets enorma
utsträckning samt dess mångfald av folk och språk, vartill kom den ledande
storryska stammens låga bildningsnivå. Det saknades visst icke
försök att leda riket in på nya banor. Ansträngningarna och
misslyckandena i detta avseende avspeglade sig tydligt i tsarens person och
politik. Under mer än ett århundrade hade alltid en »liberal» härskare
efterträtts av en »reaktionär»: Katarina II av Paul I, Alexander I
av Nikolaj I, Alexander II av Alexander III. Detta var följden av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
