Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Frihetskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde slå till förrän man var färdig att börja på allvar. Matti Laurila
blev från den stunden en person vars stöd jag alltid kunde räkna med,
tills han fann döden i striderna vid Länkipohja.
Den 25 januari sammankallade jag mina närmaste medarbetare
för att erfara deras åsikt om läget och inställning till frågan om rätta
tidpunkten att slå till. Läget hade tillspetsats dag för dag. En första
allvarlig sammanstötning med ryssarna hade ägt rum i Vasa
föregående dag, och från senaten hade två alarmerande telegram ingått.
Enligt det ena hade Rayonkommittén förklarat sig besluten att med
alla medel understödja den i Finland utbrutna revolutionen. I det
andra sade sig senaten icke ha någon möjlighet att, såsom jag
föreslagit, hindra ryssarna från att sända trupper till Österbotten. Det var
just tanken på trupptransporterna, som de senaste dygnen mer än allt
annat oroat mig. Om ryssarna skulle förverkliga sitt beslut att sända
förstärkningar för att omintetgöra det vi hade byggt upp eller, som
de själva sade, »för att återställa ordningen i Vasa», skulle vi inom kort
icke ens förfoga över en utgångspunkt för vår aktion.
Enligt den plan jag nu framlade för mina medarbetare gällde
det att genom en nattlig kupp avväpna garnisonen i Vasa och de
lokala styrkor, som på fem punkter däromkring höllo den i ett
cirkelsegment runt staden böjda järnvägslinjen besatt, och även att
bemäktiga oss denna. Mitt förslag understöddes av alla utom av
generalmajor Löfström[1], vilken såsom den till rangen äldste fick ordet
till sist. Han fann planen vanvettig och en strid mot de numerärt
överlägsna och välbeväpnade ryssarna utsiktslös. Skyddskåristerna
voro utan utbildning, hade inga kanoner, inga maskingevär, ja ej
ens gevär och patroner. Generalmajor Löfströms votum var bestämt
avrådande. Detta förmådde dock icke rubba de övriga
stabsmedlemmarnas tillförsikt. De delade alla min övertygelse om att planen
var utförbar och skulle lyckas.
Det var på kvällen denna dag, den 25 januari, som jag fattade det
ansvarsfulla beslutet att gå till aktion för att icke förekommas,
och lät motsvarande order utgå. Skyddskåristerna skulle natten till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
