Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Frihetskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den 28 januari överrumpla och avväpna garnisonerna i
Sydösterbotten.
Den 26 januari meddelades från Helsingfors att de väntade ryska
trupperna voro två tåg marinsoldater, vilka med rätta ansågos höra
till de hänsynslösaste och mest aggressiva revolutionära elementen
inom den ryska krigsmakten. Jag diskuterade saken ännu en gång
med senator Svinhufvud, som upprepade att senaten icke kunde
avstyra transporterna. Härtill sade jag, att jag i så fall nödgades handla
på eget ansvar. Efter att ha upprepat detta frågade jag om senatorn
förstått mig. Svaret var jakande, varpå jag än en gång sade mig
nu komma att handla. Senator Svinhufvud hade ingenting att
invända.
Dagen därpå ingick ett telegram i senator Svinhufvuds namn,
som upplyste om att denne föregående natt underhandlat med
Rayonkommittén ombord på ett ryskt fartyg, och att han därvid gjort sitt
bästa för att avvärja de ryska truppernas inblandning i Finlands
inre angelägenheter. Detta hade visserligen ännu icke lyckats, men
diskussionerna skulle fortsättas följande dag, då senator Svinhufvud
hoppades kunna nå en tillfredsställande uppgörelse. Han
uppmanade mig därför att vänta.
Situationen var dock sådan, att jag icke kunde låta denna vädjan
inverka på mitt beslut att gå till aktion, så mycket mindre som
telegrammet anlände just innan jag skulle avresa till Ylihärmä,
kommandoplatsen för den nattliga operationen.
Följderna av ett nytt uppskov kunde väntas bli allvarliga. De två
matrostågen meddelades stå avgångsklara, och senaten var
oförmögen att stoppa dem. Samtidigt hade spänningen i Österbotten
nått bristningsgränsen. Ytterligare en kontraorder skulle, om den
ock blivit åtlydd, ha inverkat förlamande på de beslutsamma
österbottningarna, vilka redan alltför länge fått knyta näven i byxfickan.
Löften hade vi fått mer än nog, och hotet om marinsoldaternas
avsändande hade givetvis tillspetsat läget. Jag kunde icke räkna med att
få arbeta ostörd många dagar till, och om avgörandet uppsköts
skulle det bli ännu svårare, kanske omöjligt, att gå till verket. Det
gällde att taga vårt öde i egna händer och att icke låta andra
bestämma över det. Jag visade telegrammet för Ignatius, stack det
i min pälsficka, satte mig med honom i en släde, och körde till
Ylihärmä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
