Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Frihetskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fabriksorten mellan Pieksämäki och Nyslott, efter häftiga strider intagits,
voro norra och mellersta Finland i sin helhet rensade.
Finland var nu skuret itu, den norra delen skyddad av rikets armé
i vardande, den södra, där upprorsfanan svajade, besatt av ryska
trupper. Frontlinjen sträckte sig från en punkt vid kusten ett par
mil norr om Björneborg i ostnordostlig riktning till Filpula och
vidare i en båge åt söder till Mäntyharju, därifrån den längs Saimens
södra strand fortsatte till Imatra och vidare till Ladoga, i stort sett
följande Vuoksen. Någon sammanhängande front var det dock
icke fråga om, utan gränsen mellan vitt och rött markerades av vissa
nyckelpositioner, vid vilka järnvägs- och de viktigaste
landsvägsförbindelserna avskurits. Redan uppgiften att besätta och försvara
dessa erbjöd till en början svårigheter, så improviserade och i hast
hoprafsade som de tillbudsstående förbanden voro.
Om motståndaren under den första februariveckan resolut hade
koncentrerat sina styrkor mot våra förpostställningar, skulle läget utan
tvivel artat sig kritiskt. I slutet av januari räknade de röda gardena
30.000 man, och då vi dessutom måste räkna med att de ryska
trupperna skulle göra gemensam sak med dem, var fiendestyrkan ansenlig.
Ett upprop till de ryska garnisonerna, i vilket jag i enlighet med
kungörelsen till Finlands folk utlovade dem personlig trygghet därest
de icke grepo till vapen mot den lagliga regeringens trupper, skulle
dock icke bli helt utan verkan.
Dock var det huvudsakligen ryska trupper, som nu gingo till
anfall mot våra förpostställningar för att befria sina avväpnade
kamrater. Den röda ledningen i Helsingfors, som på grund av den snabba
avväpningsaktionen i Österbotten storligen överskattade vår styrka,
tvekade än så länge att skicka sina trupper norrut. En bidragande
orsak därtill var de lokala resningar som förekommo i södra Finland.
Det farligaste anfallet sattes som sagt in i riktning mot den
omedelbart bakom fronten belägna järnvägsknutpunkten Haapamäki, vars
förlust hade betytt att den vita fronten skurits itu. Anfallet leddes av
överste Svetjnikov, utnämnd till chef för »Västra Finlands armé».[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
