Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Frihetskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krafter från Satakunda för användning norr om Tammerfors, utan
även dragit ansenliga förstärkningar mot sig.
En betydande framgång hade uppnåtts. Fienden hade gett vika
på området mellan Näsijärvi och stambanan norrut från Tammerfors,
och fronten hade framflyttats fyra mil till linjen Teisko—Orivesi.
Det operativa resultatet motsvarade emellertid icke mina
förväntningar. Vi skulle nödgas utkämpa striden om Tammerfors framför
och i själva staden.
Härtill kan sägas att grupperingen av våra styrkor icke varit helt
genomförd då framryckningen inleddes, direkt framtvungen som den
var av det överraskande budet om tyskarnas förestående
landstigning. En viktig omständighet var även de materiella bristerna, främst
de som rörde signaltjänsten. På grund härav, men också för att
gruppcheferna icke ansett sig kunna fordra det yttersta av sina
bristfälligt utbildade och vid rörligt krig ovana trupper — man kunde säga
göra det omöjliga möjligt —, uppnåddes icke den samstämmighet i
operationerna, varförutan det icke var möjligt att nedkämpa en så
pass stark och rörlig motståndare som den vi hade emot oss.
Den 21 mars överfördes högkvarteret till Filpula. Offensivens
andra skede, vars slutmål var intagandet av Tammerfors, måste
inledas innan fienden fått förstärkningar och hunnit hämta sig från
den utståndna chocken. Att genomföra operationen med de
tillbudsstående krafterna tedde sig problematiskt, i synnerhet som energiska
undsättningsanfall från söder och väster voro att vänta. De
improviserade reservbataljonerna voro av ringa stridsvärde.
Jägarbataljonerna, vilkas utbildning påbörjats knappt tre veckor tidigare, var
jag än så länge besluten att reservera för krigets avgörande
slutoperationer i Karelen.
Också där var läget alarmerande. I Vuoksendalen hade striderna
blossat upp, och allt tydde på att en fientlig offensiv var förestående.
Den 21 mars meddelade Karelska gruppens chef att artilleriet var
utan ammunition, men det enda jag kunde göra för att bispringa
karelarna var att beordra generalmajor Löfström att angripa i Savolax
för att lätta trycket mot Vuoksenlinjen. Alla disponibla krafter
behövdes nu för Tammerforsoperationen.
För offensivens genomförande voro anfallsstyrkorna fördelade på
grupperna Linder, Wetzer och Wilkman. Huvuddelen av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
