Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Vinningarna spolieras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VINNINGARNA SPOLIERAS 365
vittne. När det en kort tid därefter gällde att finna en ledare för den
delegation av franska generalstabsofficerare, som inför den röda
arméns hotande framryckning mot Warszawa skulle sändas till
polackernas undsättning, var det general Weygand som betroddes
med det grannlaga uppdraget. Vid dess utförande skulle han även
visa sig marskalk Fochs förtroende värdig.
Under höstens lopp hade Ålandsfrågan fått förnyad aktualitet.
Svenska regeringen hoppades fortfarande komma i besittning av
Åland, genom att befolkningen skulle tillåtas utöva självbestämmande-
rätt, och ett antal av livlig presspropaganda understödda démarcher
hade i september 1919 gjorts hos fredskonferensen i Paris. Att pro-
pagandan icke förfelat sin verkan framgick av att premiärminister
Clemenceau i slutet av månaden inför deputeradekammaren för-
klarat, att Sveriges berättigade anspråk på ögruppen nog skulle
tillgodoses vid fredskonferensen. Man och man emellan gjordes
det gällande, att premiärministerns uttalande i Ålandsfrågan var
frukten av en personlig hänvändelse från Sveriges statsminister
Hjalmar Branting, som torde känt Clemenceau sedan länge:
Överraskad av den vändning saken tagit sökte jag företräde hos
Clemenceau, under vilken även krigsministeriet sorterade. Min av-
sikt var att också till honom framföra vårt tack för det förtroende
franska regeringen visat Finland genom att översända militärmissio-
nen samt för den föredömliga takt, varmed denna löst sin uppgift.
Men därjämte — och framför allt — var jag fast besluten att upplysa
honom om de finska synpunkterna i Ålandsfrågan.
Audiensen beviljades utan dröjsmål, och snart stod jag inför
denne märklige man, som under kriget förkroppsligat sitt folks
motståndskraft. » Tigern» mottog mig artigt men reserverat, och jag
fick ett starkt intryck av vad han i själva verket var — ett knippe
nerver och en okuvlig vilja. Där han satt bakom sitt skrivbord,
framåtlutad och böjd av ålder, föreföll den lilla mannen verkligen
ha något tigerlikt över sig med sitt runda huvud, sina små genom-
trängande ögon och sina nedhängande vita mustascher.
Jag tackade för det intresse Frankrike på mångahanda sätt visat
mitt land och dess försvarsmakt, betonade huru djupt vi kände vår
tacksamhetsskuld till hans land, som först av segermakterna erkänt
Finlands självständighet, och uttalade förhoppningen att vi genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
