Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Vinningarna spolieras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VINNINGARNA SPOLIERAS ST
utgjorde skyddskårsorganisationen ett synnerligen billigt bidrag till
ordningens upprätthållande och till ökad försvarsberedskap!
Ett belysande vittnesbörd om regeringens negativa inställning
till den frivilliga sammanslutningen var dess sätt att sköta en somma-
ren 1921 uppkommen konflikt, som resulterade i att överbefälhavar-
posten vid skyddskårerna blev vakant. Den 16 september samma år
möttes representanter från alla landets skyddskårsdistrikt i Helsing-
fors för att utse en kandidat till den ledigblivna posten. Man beslöt
enhälligt att för presidenten föreslå mig, skyddskårernas heders-
överbefälhavare.
Jag hade icke tillfrågats i saken, och meddelandet om förslaget
kom som en överraskning. Jag befann mig för övrigt icke ens i
huvudstaden vid denna tidpunkt. Sedan jag av en skyddskårsdeputa-
tion låtit övertyga mig om att alla landets skyddskårer enhälligt
omfattat förslaget, svarade jag på hänvändelsen i följande telegram:
»Om skyddskårernas befullmäktigade finna att jag kan vara
skyddskårerna till gagn, anser jag det vara en ära att leda de hundra-
tusen medborgare, som sammanslutit sig för att värna Finlands
frihet och lagliga ordning.»
Medveten om de motiga vindar som blåste på höjderna, insåg jag
att uppgiften var förbunden med stora svårigheter, men ville å andra
sidan icke väja för dessa, så mycket mindre som jag trodde mig ha
möjligheter att medverka till att den unga organisationen gavs stadga
och traditioner inom ramen för den författning jag själv fastställt.
Lyckades jag, skulle jag göra skyddskårerna och landet en tjänst.
Presidenten godkände dock icke min kandidatur, och det skulle gå
tio år innan statsledningen behövde mina tjänster.
Hösten 1924, under en vistelse i utlandet, blev jag av Svenska
folkpartiets centralstyrelse ombedd att ställa mig till förfogande
såsom presidentkandidat vid valet påföljande år. Till denna anhållan
fogades en försäkran om att de samhällsbevarande elementen inom
elektorskåren med största sannolikhet skulle sluta upp kring mitt
namn. Tvivlande på att min kandidatur vid denna tidpunkt vore
ägnad att stärka enigheten i landet, så mycket mera som initiativet
utgått från ett så litet parti, ansåg jag mig böra avböja anbudet och
samtidigt uttala förhoppningen, att de svenska elektorerna skulle
förena sig om att stödja någon av de finska borgerliga gruppernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
