Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Åtta år i kapp med stormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTTA ÅR I KAPP MED STORMEN 15
om uppbyggandet av rikets försvar och utrikespolitik hade vi att
börja från intet.
På 1920-talet hade Finland praktiskt taget ej haft någon utrikes-
politik. Strävandena att få till stånd politiskt samarbete med Sverige
hade under frihetskriget kyligt avböjts, och Ålandsfrågan, som då
skilde våra länder åt, hade under en följd av år utgjort en störande
faktor i de finsk-svenska förbindelserna. Det officiella Sveriges in-
ställning till tanken på försvarspolitisk gemenskap och militärt
samarbete — vars nödvändighet ända sedan år 1918 framstått som
ett axiom i militärkretsar — var och förblev kategoriskt avvisande.
Därom vittnar bäst den ögonblickliga reaktionen när utrikesminister
Hederstierna i ett bankettal 1923 vågade uttala sin personliga sympati
för ett försvarsförbund med Finland — ett dygn senare var utrikes-
ministerposten besatt med en annan person!
Tysklands intervention i frihetskriget gestaltade sig, såsom jag
förutsett, till en belastning för vår utrikespolitik. I motsats till vad en
stor del av folket hade hoppats, visade sig Tyskland icke vara något
stöd. I april 1922 inledde den tyska republiken samarbete med Råds-
unionen på grundvalen av Rapallofördraget, vilket sedermera
kompletterades genom ett tyskt-ryskt nonaggressionsavtal vid Tysk-
lands inträde i Nationernas förbund år 1926. För Tysklands del
ströks därmed ett streck över såväl förbundspaktens sanktionspara-
graf som Ålandskonventionen, till vars signatärmakter Tyskland
hörde.
Ur finsk synpunkt gav redan detta en betänklig knäck åt den
kollektiva säkerhetens värde. En åtgärd som var ytterligare ägnad
att reducera dess betydelse var den allmänna nedrustning, som igång-
sattes samtidigt med att Rådsunionen — initiativtagaren till en
reglementering av de militära rustningarna vid Genuakonferensen
år 1922 — ökade sin krigspotential. Redan på 1920-talet låg det i
öppen dag, att den trygghet Nationernas förbund erbjöd var en
fiktion. Även om Finland icke helt försvurit sig åt förbundssystemets
kollektiva säkerhetstanke, var det tydligt att den spelade en stor roll
för riksdagsmajoritetens bedömning av rikets försvarsproblem. Att
få en ändring till stånd härutinnan tycktes svårt. Och dock var lan-
dets fortbestånd som oavhängigt rike beroende av att Finlands folk
kom till insikt om, att ett rationellt ordnat försvar var den första
förutsättningen för en självständig utrikesledning med landets egna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
