Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Åtta år i kapp med stormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 MANNERHEIM: MINNEN 1931—1939
föreföll även rimligt att hoppas, att Finlands skandinaviska orientering
skulle övertyga Rådsunionen om att vår strävan gick ut på att trygga
neutraliteten och intet annat.
Dessa förhoppningar infriades icke. Vid Nationernas förbunds
assemblée år 1936 meddelade Sveriges representant, att »Sveriges
regering icke var böjd att ingå fördrag, vilka sträckte sig utöver i
förbundspakten nämnda förbindelser, icke ens om dessa begränsades
till regionala grupper». Vad rådsregeringens ståndpunkt beträffar,
torde man av de få ryska uttalanden, som kommit till vår kännedom,
kunna draga slutsatsen, att Finlands nordiska orientering i fredstid
icke ansågs stå i strid med Rådsunionens intressen, men att ett krig
kunde skapa nya realiteter, i händelse någon stormakt angrep Råds-
unionen över Finland utan dess och de övriga nordiska ländernas
samtycke. Detta kan svårligen tolkas på annat sätt än att rådsregering-
en icke tillmätte det skandinaviska neutralitetsförsvaret någon be-
tydelse inför det tyska hotet, och att Finlands nordiska orientering var
Rådsunionen tämligen likgiltig, så länge Sverige avhöll sig från att
markera en officiell ståndpunkt och effektivt stärka sitt försvar.
Det har sports varför Finland icke före riksdagens officiella
deklaration tog kontakt med svenska regeringen. Ett fåtal politiker,
vilka till och med önskade ställa vissa villkor för samarbetet, yrkade
visserligen därpå, men för min del ansåg jag ett dylikt förfarande
olämpligt, i anseende till att det hade inneburit risker för en negativ
utgång. Däremot hoppades jag att vårt fristående uttalande — om ej
genast, så dock med tiden — skulle ha sin verkan och få till stånd ett
motsvarande svenskt initiativ.
I januari 1936 mottog jag uppdraget att representera Finland och
republikens president vid konung Georg V:s begravning. I London,
dit jag anlände med flyg, möttes jag förutom av min vän och frände,
minister Gripenberg, av generalen sir George Macdonough och
överstelöjtnant Leese, vilka ställts till mitt förfogande. Dagen före
sorgefesten tog konung Edvard VIII i Buckingham Palace emot alla
utländska representanter som kommit till begravningen, och jag fick
tillfälle att till honom framföra presidentens och det finska folkets
deltagande. I den lysande församlingen sammanträffade jag bland
annat med danska konungen, som intresserat hörde sig för om finska
förhållanden, och med Norges sympatiska kronprins.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
