Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Åtta år i kapp med stormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTTA ÅR I KAPP MED STORMEN 87
lyckats eliminera det farligaste momentet — frågan om ömsesidig
militär hjälp. Det stod den finska statsledningen fritt att finna på
nya förhandlingsobjekt, som kunde tänkas ge större säkerhet —
eventuellt i nya former av finsk-svensk solidaritet — vilka även
rådsregeringen kunnat förmås att acceptera. Det var farligt att
förlora tid, ty den för förhandlingar gynnsamma perioden 1938—
1939, då Rådsunionen kände sig övergiven av västmakterna och
hotad av Tyskland, skulle icke bli långvarig. Den frist vi hade var
dock så lång, att det borde funnits möjligheter för statsledningen att
hinna komma till insikt om, att man också med eftergifter kan stärka
sin position och att den, som ej anpassar sig, till slut brytes. Sedan
Molotov efterträtt Litvinov den 4 maj 1939 och Kreml upptagit
sin hemliga kontakt med Tyskland, voro Finlands chanser för-
suttna.
Det faktum att Finland i maj 1939, i likhet med Sverige och Norge,
tillbakavisade ett tyskt förslag om en nonaggressionspakt var, sett
med ryska ögon, ingen fullgod garanti för vår neutralitet. Denna
åtgärd bidrog blott till att försämra Finlands kyliga förhållande till
Tyskland. Det kan knappast sägas ha varit ändamålsenligt, att rege-
ringen sedan något år ostentativt markerade sin antityska hållning.
Sedan vi själva försatt oss i en belägenhet, som begränsade den utrikes-
politiska handlingsfriheten, hade vi knappast råd att tillspetsa rela-
tionerna vare sig till Tyskland eller till Rådsunionen, vilket jag
mer än en gång framhöll vid diskussioner med rikets ledning.
Det har framhållits att ryssarna, även om öarna i Finska viken
överlämnats, hade ökat sina fordringar hösten 1939. Jag vill ej påstå
motsatsen, men vår ställning hade onekligen varit starkare, om vi
till och med så sent som i april 1939 hade förstått att riktigt begagna
oss av situationen och framför allt fått till stånd ett finskt-svenskt
samarbete med Stockholmsplanen såsom utgångspunkt. Kanske
hade Finland i så fall icke suttit ensamt vid förhandlingsbordet
i Kreml, och man kan även tänka sig att den erfarna svenska
diplomatin hade kunnat utöva ett gynnsamt inflytande på diskus-
sionerna.
Under vårens lopp upptog Ålandsfrågan och sjöförsvaret försvars-
rådets huvudintresse. Förutom att ivra för ögruppens befästande
bearbetade försvarsrådet för sin del och inlämnade till regeringen ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
