Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Åtta år i kapp med stormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 MANNERHEIM: MINNEN 1931—1939
Förutom att handelsförhandlingarna i Moskva inställdes, med-
förde avbrottet i de politiska diskussionerna att Rådsunionen ej gav
sitt samtycke till en revidering av Ålandskonventionen, vilken fråga
sålunda helt frös in. Vid behandlingen av konventionsändringen i
Nationernas förbund i maj 1939 lät rådsregeringen förstå, att dess
önskan var att status quo på Åland upprätthölls. I ett tal den 31 maj
gick Molotov ännu längre — om ögruppen befästes, sade han, hade
Rådsunionen större anledning att deltaga i värvet än Sverige.
Sedan Rådsunionen lagt korten på bordet, intog Sveriges regering
en vacklande hållning till Stockholmsplanen. För många stod det
troligen klart, att det ryska motståndet visat huru befogat projektet
i själva verket var, varav följde att dess genomförande var viktigare
än någonsin. Kretsarna kring den svenska statsministern tänkte dock
annorlunda, och i juni återtog Sveriges regering sin till riksdagen
avgivna proposition, med förklaringen att frågan skulle behandlas
vid urtima riksdag. Detta innebar dödsstöten mot planerna på Ålands
befästande. Rådsunionen hade prövat det nordiska samarbetets halt
och kunde av det passerade draga sina slutsatser.
Den finska statsledningen hade underlåtit att taga några synner-
ligen tacknämliga tillfällen i akt och hade därmed förlorat sin chans.
Strävandena att stärka Finlands ställning inför den annalkande stot-
men hade två naturliga mål: dels politiskt och militärt samarbete
med Sverige, dels ett närmande till Rådsunionen i en form som
minskade dess misstänksamhet. Sedan årets början hade denna
misstänksamhet tilltagit såsom en följd av det allmänna lägets till-
skärpning, accentuerad av Tysklands nervkrig mot Polen och ocku-
pation av Tjeckoslovakien och Memelområdet.
Regeringens inställning tycktes baserad på tron att Finlands
utrikespolitiska mål kunde nås utan eftergifter, och dock var en
konsolidering av relationerna till Rådsunionen ett villkor för finskt-
svenskt samarbete. Regeringen kunde åtminstone ha gjort ett försök
att i samråd med Sverige utverka Rådsunionens samtycke till ett
första steg mot nordisk försvarsgemenskap, vilket av allt att döma
hade haft givna förutsättningar att lyckas utan alltför stora offer.
Rådsregeringen torde icke i princip ha varit motståndare vare sig
till Finlands skandinaviska orientering eller till Stockholmsplanen,
enligt vad Rådsunionens sändebud i Stockholm, madame Kollontay
bekräftat. Vid förhandlingarna om de rådsryska kraven hade vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
