Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Fred i vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264 MANNERHEIM: MINNEN MARS 1940—JUNI !941
hade framställt under förhandlingarna i Berlin i november 1940,
ävensom Tysklands ståndpunkt härtill. Det spända förhållandet
mellan Tyskland och Rådsunionen behövde icke nödvändigtvis leda
till krig, sade minister;Schnurre, men en sådan eventualitet var icke
helt utesluten, lika litet som den att Rådsunionen kunde gå till anfall
både i Finland och på Balkan. Rikskanslern hade därför föreslagit,
att en eller flera finska militärexperter skulle sändas till Tyskland för
att få del av de informationer man var villig lämna om det oroande
världsläget.
Härtill genmälde president Ryti, att Finland under inga förhål-
landen komme att angripa Rådsunionen, ej heller önskade det bli
indraget i stormaktskriget. Men därest vi utsattes för anfall komme
vi också framdeles att sätta hårt mot hårt. Om hjälp i så fall kunde
påräknas, vore den självfallet välkommen. På presidentens fråga om
Tyskland skulle betrakta en rysk aggression mot Finland såsom krigs-
orsak, svarade minister Schnurre jakande.
Innehållet i detta samtal fick jag kännedom om vid en.middag
som republikens president gav för flera regeringsmedlemmar, minister
Schnurre och vår Berlinminister Kivimäki. President Rytis och stats-
rådsmedlemmarnas enstämmiga åsikt, vilken jag fullt delade, -var att
vi för att vara orienterade om det aktuella världspolitiska läget hade
all anledning att sända en officersdelegation till Tyskland för in-
hämtande av de informationer minister Schnurre ställt i utsikt.
För att markera delegationens informativa karaktär utvalde jag
till en början icke:dess medlemmar -bland det högsta militärbefälet.
Sedan jag fått veta att våra officerare skulle mottagas av Tysklands
ledande militärer, fann jag dock för -gott att förordna generalstabs-
chefen till chef för delegationen. I generallöjtnant Heinrichs” direktiv
ingick, att han ej hade fulimakt att fatta beslut och att han omsorgs-
fullt skulle undvika att avge några som helst förbindelser. Att Fin-
land ingenting högre önskade än att få stå utanför stormakternas
mellanhavanden, hade även presidenten betonat för minister Schnurre.
Den 25 maj mottogs delegationen i Salzburg av generalfältmar-
skalk Keitel och general Jodl. Den förre hälsade den välkommen och
antydde i allmänna ordalag, att Tyskland nu stod inför nya, betydel-
sefulla företag, vilkas genomförande krävde noggranna förberedelser.
Den fråga som närmast hade gett anledning till inbjudningen- var
»icke akut»: och inga beslut hade fattats, »men man hade för sed -att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
