Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Fortsättningskriget - 1942—43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354 MANNERHEIM: MINNEN I1941—1944
fogande. Efter en resa utan äventyr sänkte sig planet i närheten av
det tyska högkvarteret icke långt från Goldap i Ostpreussen. På
flygfältet, där hederskompani och musikkår voro uppställda, mötte
generalfältmarskalk Keitel. Färden till rikskanslerns tåg vid en när-
belägen station gjordes med bil. Efter att ha skakat av oss tesdammet
trädde vi ut på perrongen för att vänta på rikskanslern, som strax
därpå körde fram i en öppen bil. Han kom mig till mötes med raska
steg och tryckte kraftigt min hand, varefter jag framförde finska
arméns och mitt eget tack för besöket i Finland och överbragte en
hälsning från republikens president.
Från järnvägsstationen förde rikskanslern mig i sin bil till hög-
kvarteret, som var förlagt inom ett vidsträckt skogsområde, där de
olika avdelningarna voro inrymda i väl kamouflerade byggnader och
skyddsrum. De vitalaste organen arbetade i rymliga bunkrar, och
det var i en av dessa ett längre samtal på tumanhand utspann sig
mellan rikskanslern och mig. Jag hade smått väntat mig att han
skulle taga upp den gamla frågan om gemensamma operationer mot
Leningrad och Murmanbanan, men till min tillfredsställelse blev det
främst Finlands krigspotential min värd önskade diskutera. De
statistiska uppgifter jag härvid framlade övertygade honom om den
tunga börda kriget pålagt det finska folket, — en börda som, det
måste han medge, översteg också den tyska krigsansträngningen.
Detta föranledde rikskanslern att med än större erkännande tala om
våra militära prestationer.
Härpå gav general Jodl i operativa avdelningens stora bunker
en översikt av läget på krigsskådeplatserna, vilken rikskanslern av-
slutade med en sammanfattande, om sakkännedom och tillförsikt
vittnande exposé. Offensiven i Libyen, som såg ut att leda till en
avgörande seger, gav honom anledning att ge dess skickliga ledare,
generalfältmarskalk Rommel, de amplaste lovord. Rikskanslern lät
oss också veta, att den tyska östoffensiven skulle gå lös endera dagen
och att han hoppades på ett segerrikt fullföljande av det av vintern
avbrutna fälttåget, krönt med en framryckning till Kaukasiens olje-
källor. Olja, det var vad Tyskland främst behövde för den fortsatta
kampen! Intressantast var onekligen upplysningen att en offensiv
mot Leningrad inom kort skulle inledas.
Efter en enkel måltid i högkvarteret begav jag mig till arméns
generalstab för att avlägga en svarsvisit hos dess chef, generalöverste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
