Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Fortsättningskriget - 1944
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374 MANNERHEIM: MINNEN I1941—1944
terna. På grund av sin rörlighet kunde divisionen därifrån uppnå
försvarslinjen på några timmar.
Sedan general Dietl gått in på att övertaga försvaret av Uhtua-
avsnittet kunde också 3. Divisionen överföras till Karelska näset, där
trupperna i februari uppdelades på två mig direkt underställda armé-
kårer: IV Armékåren under generallöjtnant Laatikainen på västra
delen av Näset och III Armékåren under generallöjtnant Siilasvuo på
östra delen. Alla disponibla krafter på Karelska näset insattes i be-
fästningsarbetena på främsta linjen, VT-linjen och VKT-linjen.
Vid månadsskiftet januari-februari reste jag på president Rytis
anmodan till Helsingfors. Förenta staternas chargé d’affaires hade
den 30 januari överräckt en not, i vilken vi uppmanades att taga första
steget mot ett samförstånd med Moskva. Presidenten bad mig i korta
drag redogöra för min uppfattning om det allmänna läget. Tyskland,
sade jag, hade med stor sannolikhet redan förlorat kriget, och om
fienden koncentrerade tillräckligt med styrkor för att genombryta
våra fronter, var han i stånd att göra det. Presidenten sade sig dela
min åsikt, och häntydande på den situation vi skulle råka i om en
fredsaktion ledde till brytning, kanske till och med väpnad konflikt
med tyskarna, ställde han därpå till mig följande fråga: Trodde jag
att officerskåren under alla omständigheter skulle lyda order och även
kämpa mot vem det vara månde? Härtill svarade jag att jag var
övertygad därom.
Efter långa och ingående diskussioner sände regeringen stats-
rådet Paasikivi till Stockholm för att hos madame Kollontay göra sig
underrättad om rådsregeringens intentioner. Den 23 februari åter-
vände Paasikivi, och tre dagar senare infann jag mig till en rådplägning
hos presidenten, vid vilken de förutsättningar för en fredsuppgörelse
Rådsunionens sändebud framlagt diskuterades. Att Moskvafredens
gränser skulle tagas till utgångspunkt för förhandlingarna var tungt
nog, men denna gång ansågos de territoriella fordringarna ej såsom det
allvarligaste hindret för en uppgörelse. Det man fann svårast, ja
ogörligt — och däri kunde jag ej annat än instämma — var kravet att
de tyska trupperna i norr skulle interneras. Om man betänkte vilka
kraftresurser tyskarna förfogade över i noria Finland och i Baltikum
och därtill beaktade, att våra krafter måste förslå både gentemot
dem och till fortsatt bemanning av fronterna mot öster, föreföll upp-
giften oöverkomlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
