Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gobseck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
procentare hade slätt, omsorgsfullt kammat, askgrått hår.
Hans anletsdrag, lika orörliga som Talleyrands, tycktes
gjutna i brons. Hans små, som en mårds gula ögon hade
nästan inga ögonhår och tålde inte starkt ljus, mot vilket
en gammal skärmmössa skyddade dem som en lampskärm.
Hans vassa näsa hade i spetsen så många koppärr, att den
nästan kunde liknas vid en kardborr. Han hade de tunna
läpparna hos dessa små gubbar och alkemister, som
förekomma på tavlor av Rembrandt och Matzu.
Han talade alltid med lågmält och mild stämma och
förivrade sig aldrig. Hans ålder var en gåta: man kunde
inte säga, om han åldrats i förtid eller om han sparat sin
ungdom för att den fortfarande skulle tjäna honom. Allt,
som fanns i hans rum, var snyggt, men nött och liknade,
från det gröna klädet på hans skrivbord ända till
sängmadrassen, den där kyliga, ogästvänliga helgedom, i vilken
gamla jungfrur pläga tillbringa sina dagar med att damma
av möblerna. På vintern plägade vedträna i hans kamin,
vilka alltid begrovos under en hög aska, röka i stället för
brinna.
Allt vad han gjorde, från det han steg upp på morgonen
ända till aftonens hostanfall, försiggick med en pendels
regelbundenhet. Han var på visst sätt ett slags
människomodell, som sömnen varje dag drog upp. Om man vidrör
en gråsugga, som kryper över ett papper, stannar hon och
ställer sig död; på samma sätt kunde vår man tvärtystna
mitt under det han talade och tiga, medan en vagn körde
förbi, för att inte behöva anstränga sin röst. Liksom
Fon-tenelle hushållade han med livskraften och koncentrerade
alla mänskliga känslor i jaget. Hans liv förflöt också utan
att åstadkomma mera buller än sanden i ett gammalt
timglas. Stundom plägade hans offer högt jämra sig, skrika
och förivra sig, men därpå uppstod en djup tystnad liksom
i ett kök, där man vrider halsen av en anka.
På aftonen förvandlade sig emellertid denna
penning-och växelmänniska till en vanlig människa, och hans metall
antog skepnaden av ett människohjärta. Var han nöjd
med sin dag, gnuggade han händerna och utsläppte ur de
djupa rynkorna i sitt ansikte ett slags ånga av glädje;
annorlunda kan man nämligen omöjligt beteckna hans
3 Balzac.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
