Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Överste Chabert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io4
Några minuter därefter inträdde Derville, klädd i
baldräkt; förste skrivaren öppnade dörren för honom och
återtog därefter sin sysselsättning med ordnandet av
processhandlingarna. Den unge advokaten stannade ett
ögonblick häpen, då han i skymningen varseblev den
sällsamma klient, som väntade honom.
Överste Chabert förhöll sig lika orörlig som vaxbilderna
i Curtius’ kabinett, dit Godeschal velat föra sina kamrater.
Denna orörlighet skulle måhända ha väckt förvåning, om
den icke fullständigat den övernaturliga anblick, som hela
personligheten erbjöd.
Den gamla soldaten var torr och mager. Hans panna,
som avsiktligt doldes under det släta håret i en peruk,
förlänade honom något hemlighetsfullt. Hans ögon tycktes
överdragna med en genomskinlig hinna; man skulle kunnat
säga smutsig pärlemor, vars blåaktiga reflexer skimrade i
ljusskenet. Det likbleka som ett knivblad tunna ansiktet
tycktes livlöst. Halsen var insnörd i en dålig svart
sidenhalsduk.
Skuggan dolde så väl kroppen från den bruna linje, som
bildades av denna trasa, att en person med fantasi skulle
kunnat taga detta gamla huvud för en slumpens skuggbild
eller ett porträtt av Rembrandt utan ram. Brättet till
den hatt, som täckte gubbens panna, tecknade en svart
fåra i ansiktets övre del, och den sällsamma, ehuru helt
naturliga verkan därav framhöll genom den skarpa
motsatsen de vita skrynklorna, de kalla, livlösa dragen och den
färglösa uttryckslösheten i detta anlete, som tycktes mera
tillhöra ett lik än en människa. Kroppens orörlighet och den
slocknade blicken stodo i full överensstämmelse med en
viss prägel av dyster sinnessvaghet och de förnedrande
symtom, som känneteckna idiotismen, till att av detta
ansikte göra något så beklämmande hemskt, att inga ord
skulle kunna återgiva det.
En kunnig iakttagare och framför allt en advokat skulle
emellertid hos denna av olyckan krossade man dessutom ha
funnit spår av en djup smärta, tecknen till ett elände, som
berövat hans ansikte all värdighet, liksom de
vattendroppar, som från himlen falla på en vacker marmorstod,
slutligen vanställa densamma. En läkare, en författare, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
