Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Överste Chabert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5
»Boutin begav sig på väg. Han var lycklig han, som
hade två överlägset väl dresserade vita björnar, på vilka
han levde. Jag kunde inte följa honom; mina plågor
till-läto mig inga långa dagsresor. Jag grät, herr Derville, då
vi skildes åt, sedan jag följt honom, så långt mina krafter
tilläto mig göra hans björnar och honom själv sällskap.
»I Karlsruhe fick jag ett anfall av neuralgi i huvudet och
måste i hela sex veckor stanna i ett värdshus, där jag låg på
halmen. Jag skulle aldrig sluta, om jag berättade er
alla olyckorna under mitt tiggarliv. Moraliska lidanden,
för vilka de fysiska smärtorna förblekna, uppväcka
emellertid inte samma medlidande, därför att man inte
ser dem. Jag minnes ganska väl, att jag grät utanför ett
hotell i Strassburg, där jag en gång givit en fest och där jag
inte erhöll det minsta, inte ens en beta bröd.
»Som jag med Boutin kommit överens om den väg, jag
borde följa, gick jag till varje postkontor och frågade, om
det fanns brev och pengar åt mig. På detta sätt kom jag
till Paris utan att ha fått något. Ack, hur måste jag inte
kväva min förtvivlan! .. . ’Boutin är död’, sade jag mig.
I själva verket stupade också den stackars karlen vid
Waterloo. Jag fick sedermera av en slump veta hans död. Hans
uppdrag till min hustru hade förmodligen inte lett till något
resultat.
»Slutligen kom jag till Paris på samma gång som
kosackerna. För mig var detta en sorg, som hopade sig på sorg.
Då jag såg ryssarna i Frankrike, tänkte jag inte längre på
att jag varken hade skor på fötterna eller pengar i fickan.
Ja, herr Derville, mina kläder voro bara trasor. Aftonen
före min ankomst nödgades jag tillbringa natten i Clayes
skogar. Nattkylan orsakade sannolikt, att jag angreps av
någon sjukdom, då jag gick genom faubourg Saint-Martin.
Jag föll nästan avsvimmad till gatan utanför en
järnhandlares dörr. Då jag åter kom till sans, befann jag mig i en
säng på Hotel-Dieu. Där stannade jag en hel månad och
kände mig ganska lycklig. Men snart blev jag utskriven;
jag var visserligen utan pengar, men mådde bra och befann
mig på Paris’ kära gator.
Med vilken glädje och skyndsamhet begav jag mig inte
till rue du Mont-Blanc, där min hustru måste bo i ett henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
