Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Överste Chabert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Il6
tillhörigt hotel. Bah! rue du Mont-Blanc hade blivit rue
de la Chaussée d’Antin. Jag såg inte mera till mitt hotell,
det hade .sålts och rivits. Spekulanter hade byggt flera hus
i mina trädgårdar. Jag visste inte, att min hustru var gift
med herr Ferrand och kunde inte erhålla någon upplysning.
Slutligen uppsökte jag en gammal advokat, som förut
åtagit sig mina angelägenheter. Den hedersmannen var död
och hade avstått sina klienter åt en ung man. Denne
underrättade mig till min stora förvåning, att man öppnat mitt
testamente och ordnat min kvarlåtenskap, att min hustru
gift om sig och att två barn blivit födda i hennes nya
äktenskap. Då jag upplyste honom om, att jag var överste
Cha-bert, skrattade han mig rakt i ansiktet på ett sätt som gjorde
att jag lämnade honom utan att vidare säga något.
»Min instängning i Stuttgart kom mig att tänka på
Charenton, och jag beslöt att gå försiktigt till väga. Då jag
visste var min hustru bodde, gick jag till hennes hotell
med hjärtat uppfyllt av hopp.
»Nåväl!» sade översten med ett uttryck av koncentrerat
raseri, »jag blev inte mottagen, då jag lät anmäla mig under
ett lånat namn, och den dag, då jag sade mitt riktiga namn,
kördes jag på porten. För att få se grevinnan komma hem
från en bal eller från teatern på morgonen, hängde jag hela
nätter på awisarna till hennes inkörsport. Mina blickar
döko ned i hennes vagn, som körde förbi mig med blixtens
hastighet, så att jag knappt såg skymten av den kvinna,
som var min hustru, men inte längre tillhörde mig!
»O! från den dagen har jag levat för att hämnas!» utropade
gubben med dov röst och reste sig plötsligt framför Derville.
»Hon vet, att jag lever, hon har efter min återkomst fått
två brev, som jag själv skrivit. Hon älskar mig inte längre!
Och jag, jag vet inte, om jag älskar eller avskyr henne!
Jag ömsom åtrår, ömsom förbannar henne. Hon har mig att
tacka för sin förmögenhet, sin lycka; nåväl! hon har inte
låtit mig få ens den minsta hjälp! Stundtals vet jag inte
mera vad jag skall göra!»
Vid dessa ord sjönk den gamla soldaten åter ned på sin
stol och blev orörlig. Derville var tyst och betraktade sin
klient.
»Saken är kinkig», sade han slutligen mekaniskt. »Även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
