Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Överste Chabert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
»Lägg till, att gamla kampar också kunna slå», sade
han.
Så snart hans vrede stillat sig, kände översten icke längre
kraft att hoppa över graven. Sanningen hade uppenbarat
sig för honom i hela sin nakenhet. Grevinnans ord och
Del-becqs svar hade avslöjat den komplott, vars offer han
blivit. De omsorger, som slösats på honom, voro endast det
bete, som lockade honom i snaran. Hennes ord verkade
som ett fint gift, som hos den gamle soldaten gjorde, att
han måste underkasta sig sina fysiska och moraliska kval.
Han återvände till kiosken genom ingången till parken med
den långsamma gång, som utmärker en uttröttad människa.
Sålunda fanns varken fred eller ro för honom. Han måste
mot denna kvinna börja det förhatliga krig, varom Derville
talat, inlåta sig på processer i oändlighet, föda sig av galla
och varje morgon dricka bitterhetens kalk. Och sedan,
denna förfärliga tanke, varifrån han skulle få de penningar,
som behövdes till att betala de första
rättegångskostnaderna? Han greps av en så djup avsmak för livet, att om
han haft en pistol till hands, skulle han ha jagat en kula
genom sitt huvud. Därpå försjönk han åter i den
obeslutsamhet, vilken allt ifrån hans samtal med Derville hos
mjölkhandlaren förändrat hela hans sinnesförfattning.
Till slut kom han tillbaka till kiosken och gick upp i det
luftiga kabinett, vars små fönster erbjödo en förtjusande
utsikt över dalen. Här fann han sin hustru, som lutade sig
i en stol. Grevinnan blickade ut på landskapet och visade
detta lugna och ogenomträngliga ansiktsuttryck, som
utmärkte till allt beslutna kvinnor. Hon torkade sina
ögon, som om hon gråtit, och lekte tankspritt med det långa
rosafärgade bandet i sitt skärp. Trots sin skenbara
säkerhet, kunde hon icke undertrycka en darrning, då hon
såg sin vördnadsvärde välgörare stå framför sig med
korslagda armar, blek och sträng.
»Fru grevinna», sade han, sedan han en stund skarpt
betraktat henne och tvungit henne att rodna, »jag förbannar
er inte, jag föräktar er. Nu tackar jag ödet, som skilt oss
åt. Jag önskar inte ens hämnas, jag älskar er inte mera,
jag vill ingenting ha av er. Lev trygg i förlitande på mitt
ord, som är mera värt än alla Parisnotariers skriverier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
