Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Das ewig weibliche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Gud, vad jag är galen i dig! ropade då den
översvallande Rosa Mull, och så omfamnades de
båda damerna för andra gången.
— Han har väldig respekt för dig, Jenny! sa
hon sen.
— Inte mindre för dig, lilla Rosa! svarade Jenny.
Men jag ska helt enkelt ta och tala med lille
Punkt... du vet, vern det är ?...
— Ja då!
— Genom honom kan jag säkert få reda på, vad
Kruckman går för, och sen ska vi tala med lilla
Kalle på allvar!
— Men det måste ske snart!
— I morgon dag, lilla Rosa! svarade Jenny.
När Rosa Mull hörde detta, blev hon så ivrig, att
hon sprang upp och stampade i golvet på sitt
medfödda sätt. Hon var alldeles glödröd i ansiktet och
med håret i skruvar kring hela pannan, och hon
fäktade med armarna.
— Men menar du verkligen, Jenny, ropade hon,
att du, som är så klok, ska fortsätta och påta med
färg och dylika barnsligheter? Vet du inte, vem du
är och vad vi leva i för tid? Går du och drömmer?
Vi äro väl inga barn heller! Vi äro väl fullvuxna
människor, vet jag! Och vi ha väl plikter mot oss
själva! Du måste slänga målningen och bli
människa ! Då man kan få leva med i tiden, och det
finns så mycket intressant och roligt och man har
ett så klart affärshuvud som du, Jenny!
— Jag börjar också, i morgon!
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
