Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Altartavlan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så tagen var han av sin egen stolta bild i världen.
Och vem var det han tyckte sig likna?
Jo, vår berömde polarhjälte Nordenskiöld, ingen
mer och ingen mindre, sådan han visar sig på greve
Rosens bekanta bild, där han står i päls, hög och
stolt och sträng som en polarhavens Bismarck, bland
is- och snöblock under en gränslös, vintergrå
ödehimmel och med "Vega" i bakgrunden.
Gobsman gick fram till tavlan och kunde inte
slita sig från denna bild av sig själv.
Bakom honom stodo Pappelman och Tornister
avvaktande.
Till sist vände han sig om, och då såg han lite
tokig ut på ögonen, men han klappade Tornister
på armen.
— Det är en vacker tavla, det där, herr Boman!
sa han. Det är tydligt det! Och jag tyckte... si,
man tycker så där ibland här i livet... jag tyckte
det var jag, jag! Inte alldeles inte! Men lite grann!
— Inte så tokigt, grosshandlarn! sa Tornister. Det
var ingen dum karl det där heller!
— Si där! Så det var inte det, inte!
— Själva Nordenskiöld, vet jag!
— Just det, ja! Nordenskiöld! Jaha! Han hette
så då! Ja, det är ett fint namn, det! sa gubben och
snurrade tummarna samt stirrade fortfarande på
tavlan. Mycket fint namn! Så han var väl adel...
man förstår det!
— Jo, jo män!
296
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
