vit halsduk, vit väst, stärkskjorta, stärkt krage, svarta lackskor, svarta silkesstrumpor, helst mörk överrock samt cylinder ev. chapeau-claque (se d. o.). I ett fåtal fall användes frack på förmiddagen: på begravningar — då med svart väst i stället för vit — samt vid de kungligas mottagningar, när man ej har uniform. (Se visst undantag under Mottagning.} På förmiddags- bröllop, barndop, konfirmation o. s. v. användes aldrig frack. Knlörta frackar förekomma endast inom fältrittklubbar samt på kostymbaler. Fru är en benämning som, / förening med efternamnet, alltid kan an- vändas som tilltal till gifta damer utom till grevinnor och fri- herrinnor, vilka tituleras grevinnan, resp, friherrinnan (aldrig baronessan), med eller ntan tillnamn efter. ”Fru” ersättes dock ofta med en titel i anslutning till mannens tjänst eller stånd, t. ex. ”doktorinna”, ”professorska” o. s. v. (Se Titlar.} Tjänare kalla vanligen sina matmödrar ”frun”, men i yngre, modernare familjer brukas fru och tillnamn, vilket otvivelaktigt låter bättre även om det är stelare. Fruar, som äro adelsmäns hustrur eller födda adelsdamer, benämnas ibland av sina tjänare ”hennes nåd”, speciellt är detta fallet på de stora godsen. Stats- och urikesminist- rarnas fruar kallas ej statsrådinna, utan fru. I butiker (se d. o.) och andra affärslokaler tilltalas ofta kunden med ordet ”damen”. Många stöta sig på detta och man måste beklaga, att det betydligt trevligare ”min fru” användes så litet, då däremot ”min herre” inom affärslivet blivit ett allmänt tilltalsord. Frukost. Vid denna måltid, som sällan samlar familjens samtliga med- lemmar, behöver man i vanliga fall inte tänka på några etiketts- former. Inte heller lämpar sig många och tunga rätter — gröt, ägg, te eller kaffe, rostat bröd och marmelad är väl det obliga- toriska. Man bör emellertid inte negligera framdukandet av det första morgonmålet — inte alla komma till det med samma goda 57