Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Berättelsen om hur Ivan Ivanovitsch och Ivan Nikoforovitsch blefvo ovänner - Andra kapitlet. Af vilket man erfar hvad Ivan Ivanovitsch önskade sig, hvad Ivan Ivanovitsch och Ivan Nikoforovitsch samtalade om och hur samtalet slutades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hm! Af jern. Ja så, så att det skulle vara
af jern, och hvarför just det», mumlade Ivan
Ivanovitsch för sig sjelf. »Har pan haft det länge?»
»Det kan nog hända.»
»Det är en vacker pjes!» fortsatte Ivan
Ivanovitsch. »Jag skall be att få det. Hvad skall han
med det att göra? Eller också skall jag byta mig till
det mot något. Är pan hemma, mor lilla?»
»Ja.»
»Hvad gör han? Ligger han?»
»Ligger.»
»Skönt, då går jag in till honom!»
Ivan Ivanovitsch klädde på sig, beväpnade sig
med en dugtig knölpåk till skydd mot hundarna,
emedan man på Mirgorods gator oftare möter dylika
än menniskor, och gaf sig i väg.
Ehuru Ivan Nikoforovitschs gård låg bredvid
Ivan Ivanovitschs, och det var mycket lätt att klifva
öfver staketet, föredrog dock Ivan Ivanovitsch att gå
gatan. Från den måste han vika in i en gränd, som
var så smal, att två enspända fordon ej kunde komma
förbi hvarandra, utan, om de möttes, beredde de åkande
nöjet att stiga af och draga vagnarna i bakhjulen till
baka ut på gatan. Fotgängaren blef här fullsatt med
kardborrar, som växte invid planken på båda sidor af
gränden. Utåt den vette Ivan Ivanovitschs lider och
Ivan Nikoforovitschs visthus, dufslag och inkörsport.
Framkommen till porten lyfte Ivan Ivanovitsch
bullersamt upp klinkan. Inifrån uppgafs då ett ilsket
skällande. En hop hundar af alla möjliga färger
rusade mot den inträdande, men vände snart tillbaka
viftande med svansarne, då de sågo, att det var en
gammal bekant. Ivan Ivanovitsch gick öfver gården,
på hvilken i brokigt virvarr visade sig en flock
indiska dufvor (vanligen matade ur Ivan Nikoforovitschs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
