Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Hedna-tro - § 124. Dödingarne - § 125. Himmelriket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyckes det ringa för öronen, så spöijes
någon död.
Börjar man tanklöst nunna eller sjunga på en
likpsalm, betyder dödsfall.
Dallrar eller slamrar spjället i skorstenen,
betyder dödsfall.
Knäpper det i bordet nattetid, så spörjes
någon död.
Gifver en ärfd gryta ljud ifrån sig, när hon sättes
på elden, så spörjes någon död.
Om ett barn, som redan begynt gå, böljar åter
krypa på golfvet, eller om två stickor ligga i kors,
utan att någon vetandes så lagt dem, betyder
likaledes dödsfall.
§ 125. Ifrån den hedniska uppfattningen af
menniskan efter döden, såsom en döding, eller ett i
sin uppenbarelse ännu fullt kroppsligt, mythiskt
men-nisko-väsen, höjde man sig blott långsamt till
föreställningen om döden, såsom en fullständig sfcilsmessa
emellan menniskans själ och hennes kropp.
Mennisko-väsenet troddes således ännu länge kunna efter
döden uppträda på jorden, ehuru numera blott såsom
en hamn eller skugge. Denna hamn är, i den yngre
folksägnen, uppenbarelsen af menniskans följes-ande
eller vård, och får derföre i Wärendsmålet namn af
Vålne, Vålnad eller Genfärd.
öfvergångs-skedet ifrån den äldre folktro, som
låter menniskan efter döden bo i sin grafhög, och det
yngre föreställningssätt, som flyttar henne till en
annan verld, eller till himmelen (jfr. § 78), infaller
närmast under medeltiden. Hela föreställningssättet
var derunder länge i hög grad dunkelt, och lifvet efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
