Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Näringsfång - § 143. Boskaps-skötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid bärande, som naturligtvis är äldst och
enklast, inlade man höet, såsom i Wärend ännu brukas,
i en s. k. båga, hö-båga, hopsatt af tvänne böjda
eke-surkar (eke-telningar), sammankopplade medelst rep
af linde-bast. En sådan båga, full med hö, är då i
Wärends-målet en hö-byr, eller en hö-börda. Byren
bäres alltid öfver nacken och axlarne.
Till att föra begagnade man deremot biträde
af hästen, som sadlades med en dertill enkom
inrättad trä-sadel, i Wärends-målet kallad för-sadel,
eller klöf-sadel. Bågarne å en sådan för-sadel voro
af krok-vuxet träd; fram-bågen hade midt på en
utstående del kallad sadel-knappen, och gjordarna
voro af linde-bast. Betsel-tyget var lika enkelt;
antingen af bast eller af oberedd hud, och milet eller
betteln, som lades i hästens munn, var antingen en
kort eke-surk eller ett geta-horn. Bördan, som
lika fördelades å begge sidor om sadeln, hette en
fora, eller, af sin klufna form, ett klöf, hvadan ock
klöfja är i Wärends-målet detsamma som att föra.
Samma enkla för-sadel begagnades äfven när man
ville rida, som i gamla Wärends-målet heter att fara:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
