Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Stam-författning - § 173. Kynnet, såsom samhällsenhet - § 174. Blods-hämnden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom om hans venstra arm och bad att han ville
stilla sig. Då steg Håkon Nilsson vid pass en aln
ut ifrån honom, och sade: »Gud bättre mig! Gud
bättre mig! Jag tör förgöra mig sjelfver». I
detsamma upphof Håkon Nilsson sin högra hand, och
slog sig i bröstet och hjertat med sin egen knif, och
sade: »nu ödde jag mig sjelfver». Och föll ned och
talade aldrig ett ord.
Sedan liket legat qvar på platsen i flera dagar,
blef det slutligen upptaget af den dödes vänner och
fränder, och svept af hans trolofvade qvinna Sissa
i Biellrehult och hennes syster Anna. Detta blef
likväl af häradsrätten ansedt, såsom hade de
»upplagt sig uti mäster-mannens ämbete, och trakterat
detta ynkeliga liket och gjort det lika ära emot
ett annat lik, som med allt skäl borde ske både
ära och tjenst». Och öfver den döde blef
häradsrättens dom, att efter han »icke drap sig af
afvittighet, utan af öfverdådighet och dryckenskap, och
hade ingen orsak att dräpa sig sjelf, utan det
allena, att han icke kunde fullfölja sitt onda uppsåt
att dräpa sin egen fader. Derföre dömde nämnden,
att förbemälde Håkon Nilssons lik skall — till skogs
föras och i båle brinna». —
Under protokollet finnes tecknad t med
främmande hand: »detta är en förfärlig och gräselig casus.
Gud bevara oss alla!»
§ 174. Ur den solidaritet, som, grundad i
natur och tänkesätt, förenade kynnet till en moralisk
personlighet, utgick såsom en pligt, skyldigheten
att taga hämnd för en kynnesmans eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
