Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Folk-seder - § 196. Brudfacklor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppgjort eld i ugnen och kastat bytingen
derin, då trollet genast kommit och gifvit henne
sitt rätta barn igen. Vi sluta af dessa sägners stora
utbredning, att detta folkbruk ur elds-kulten en
gång förekommit såsom allmänt religions-bruk,
åtminstone i Göta rike.
Detta antagande vinner stöd genom en
beslägtad folk-sed, som ännu allmänt iakttages öfver hela
den småländska skogs-bygden, nemligen, att när
barn födes och så länge det är hedet eller
odöpt, må elden både natt och dag hållas
brinnande på spisen (jfr. § 44). Om elden får
slockna och barnet sedan missgår, gör modren sig
deröfver de bittraste förebråelser och kan af
ingenting tröstas. Åtskilliga andra drag af samma
föreställnings-sätt äro i det föregående anförda, hvartill
här må läggas, att man ännu alltid kastar eld i
den första lögen. Detta hedniska bruk gifver då
en enkel förklaring öfver det af Olaus Magnus
(IV: 7) omtalade medeltids-bruket, att när barn
döptes, måtte font-ljus alltid hållas
brinnande vid font-karet eller dopfunten.
När barnsängs-qvinnan skall tagas i kyrko år
likaledes Wärends-sed, att hon före afresan ur
hemmet rökas med brinnande eld, och vid
utgåendet stiger öfver brinnande eld, som före
henne kastas utom dörren. Om detta uraktlåtes,
så kan hon på kyrko-vägen blifva bortbytt eller
förgjord. Kyrkogångs-qvinnor blefvo derföre under
medeltiden införda i kyrkan med brinnande
ljus. Samma föreställnings-sätt har ock gifvit
anledning till det gamla kyrko-bruket, att vid jungfru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
