Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg och Anmärkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
får se honom. Men en tjensteflicka bar berättat, att hvarje
thorsdagsqväll måtte hon koka så mycken sofvel-mat, och dagen
derefter var det aldrig något igen, utan blott de skafna benen. Oden
har ock gifvit de nämnda bönderna stora medel, så att den
slägten har godt deraf än i dag.
I sammanhang härmed må anmärkas, att Oden blir i Upland
omtalad såsom en nattlig gengångare, som går och lyser på skatter,
dem han har gömda i jorden. Han tager upp dessa skatter och
vädrar dem, på jul-natten och midsommars-natten. När
i Roslagen (Sjuhundra härad) folket ser en eldqvast fara om
nätterna genom luften och slå ned på kullar och högar, säga de att
»Oden far förbi». Nattliga irr-sken eller jordagods-eldar äro
af Oden, som går och lyser på sitt silfver. En bonde, som
såg Oden gå och lysa, tog sjelf ett bloss och lyste på sitt eget silfver.
Då sade Oden: »du har en sådan liten smula. Kom, och se hvad
silfver jag har!» Ja, bonden gick dit och Oden visade honom allt
silfret. Men bonden var illmarig och förde stål deromkring.
Sedan hade Oden ingen makt dermed, utan bonden tog allt ihop.
§ 51. Oden, såsom runo-karl, blir omtalad i de gamla
Niudungs-sägnerna om Kettil Runske. Det gick nemligen på
1600-talet inom Alsheda socken i Östra härad ett gammalt tal, att i
Repreda Drakagård fordom varit en bonde, hvars son het Kettil.
När denne Kettil blifvit något till ålders, skickades han af sin
fader ut på Repreda skog, för att gå vall med getter. Här träffade
han en annan vallhere, som var hemma i Ufvela-berg, ett stort
berg på Germundaryds egor. Herarne kommo öfverens att gå vall
tillsammans, och följdes åt om qvällen till Repreda.
Qvällen efter skulle Kettil gå med sin kamrat till Ufvela-berg.
När han kom in i berget, fick han se en stor gubbe, som just
lade sig att sofva; denna gubbe var Oden. På väggen hang en
skräppa. »Hvad är det för en skräppa?» frågade Kettil. »Jo»,
svarade vallheren, »det är fars runo-skräppa». Kettil gick så
fram och tog ut tre runo-kaflar, som lågo i skräppan. Men
hans kamrat tillhöll honom att låta bli, och så lade han kaflarne
tillbaka igen.
Morgonen derefter skulle vallheren ifrån Ufvela-berg ställa
begges getter till skogs. Då passade Kettil på och tog
runo-skräppan och gömde henne under sin tröja. Men när de voro
komna ut på skogen, märkte kamraten att Kettil hade tagit
runo-skräppan. Då ville han taga henne igen och de stredo länge med
hvarandra. Men leken lyktade så, att Kettil behöll skräppan och
dermed skildes de åt.
När nu Kettil nästa dag skulle drifva vall sina getter, mötte
han Oden rätt i Repreda gata. Oden hade med sig två stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
