Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg och Anmärkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
husens skydds-väsen; bifogar härvid den anmärkningen, att
»änskönt denna vidskepliga dyrkan nu mera kan synas försvunnen,
så bibehålla sig här i norden, genom de onda andarnes ingifvelse,
lemningar af densamma i åtskilliga aflägsna gårdar i Norrige och
Vermland.» Han tillägger på ett annat ställe (XXI: 30) att
»tomtormarne blifva i den yttersta norden betraktade såsom husens
skydds-väsen (penates), de födas med ko-mjölk eller får-mjölk,
leka inom-hus med barnen, och ses gemenligen såsom trogna
väktare sofva hos dessa i vaggan. Att skada en sådan orm
hålles för en stor synd.»
Rimligtvis hafva dessa uppgifter af vår äldste svenske
Ethnolog mångenstädes blifvit emottagna med en viss tvekan; men ett
djupare studium af våra folkbruk ådagalägger deras fullkomliga
trovärdighet. En tysk resande, Michael Heberer, som år 1592
åtföljde den från hofvet i Heidelberg till hertig Carls biläger i
Nyköping affärdade beskickning, och hvars resa finnes tryckt under
titeln: Ægyptiaca Servitus &c. Heydelberg (1610) 4:o, berättar
s. 610, att han d. 14 Aug. (1592) red ifrån Nibele (Nöbbele?)
till Wernemuth (Wernamo?) och derifrån till Linerohs (Linderås?).
»Der hade vi för afsigt att äta frukost och taga andra hästar. I
denna by sågo vi huset fullt af ormar, hvilka uppehöllo
sig i stallar och stugor samt voro ganska stora; men som
icke gjorde någon skada. Vi blefvo i början mycket förskräckta
för dessa giftiga djur och ville af sådan anledning icke qvarstadna.
Då sade vår ledsagare, som kände förhållandet, att ormar på
detta sätt förekommo icke blott här, utan ock på
åtskilliga andra ställen der i trakten, att inbyggarne voro
väl vana vid dem och att de gjorde ingen skada, i fall man icke
tillfogade dem något ondt. Medan vi väntade på att bekomma
något att äta, sutto barnen på jorden och förtärde sin gröt. Då
kröpo två ormar dit och åto med barnen utur samma fat. Detta
väckte hos oss en sådan afsky, att vi förlorade all lust och
förmåga att kunna äta någonting, utan togo oss friska hästar till en
annan by som heter Vnsee.»
Hvad den tyske resanden här förtäljer, öfverensstämmer på det
nogaste med sägner och trovärdiga berättelser från en vida yngre
tid. En man, vid namn Gustaf Gummeson i Kulla, af Slätthögs
socken, brukade således ännu i mannaminne sätta fram gröt och
mjölk åt tomt-ormarne i huset, uti en skål som fick plats i
ugnstampan eller under ugn-sängen. I Madbråten i samma socken
kommo snokarne fram i stugan och åto mjölk tillsammans med
barnen. En qvinna, som kom in, såg barnet slå ormen på
hufvudet med skeden, sägande:
»du qvadde, du äter inga soppor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
