- Project Runeberg -  Wärend och wirdarne : ett försök i svensk ethnologi / Andra delen /
xxxv

(1863-1868) [MARC] Author: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg och Anmärkningar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En ännu lefvande man, Johannes i Ölsåkra, följde i sin ungdom
med skomakare och kom till gården Fereberg, äfven i Slätthög
socken. Då höllo sig i ugns-muren en hop snokar eller
gulkinder, och voro icke det minsta rädda, utan kröpo upp i
ugns-sängen, der gubben och käringen hade sin ligg-plats. Husets folk
hade för sed att gifva dem mjölk i små hoar på golfvet, och när
barnen sutto på golfvet och åto mjölk och soppor, kommo
snokarne fram och åto med dem ur fatet. Johannes dödade på en
morgon elfva af dessa djur invid skomakare-taflan, hvaröfver
gubben och käringen blefvo på det högsta förbittrade. I andra
Wärends-socknar blefvo snokar på enahanda sätt vårdade i ladugården.
På gården Förarm, i Urshults socken, lefde för 60 år sedan en
gubbe och en käring, som hade en hop snokar i fä-huset, åt hvilka
man om qvällen satte mjölk, emedan de troddes medföra lycka
åt fänaden
. Men en gång när husfolket var vid kyrkan, gjorde
några snickare-drängar upp en eld bakom ladugården, fångade
ormarne och brände upp dem. När så gubben och käringen kommo
hem, slogo de ihop händerna, bådo Gud trösta sig och voro så
ängse, som om de hade förlorat all sin egendom. I gården
Holborna, af Ryssby socken, blefvo på lika sätt en hop snokar
underhållna i ladugården ännu för 25 år sedan.

Tomt-ormen, som äfven i andra svenska landskap blir hållen
för helig, får ännu i Dalarne namn af Gårds-orm och heter i
Helsingland Lycko-orm.

Mythiska och religiösa föreställningar, likartade med dem som
vi här anfört och tillhörande samma idé-krets, kunna stundom
spåras äfven i de tydor som fästas vid andra heliga djurväsen.
Enligt folktro i Slätthögs socken har det således ansetts tyda för
glädje i huset, när någon liten sång-fogel satt sig att sjunga vid
fönstret eller flugit in i stugan. Man har då menat att foglen
varit en liten
ängel (d. v. s. genfärden af någon kär afliden).

I afseende på djurens tydor tillägga vi:

Storken är en helig fogel. Bygger han bo vid gården, så
har det lycka med sig. Att döda storken anses deremot för
olyckligt. En man i Långhult sköt en stork och bröt kort
derefter benet af sig.

När Korpen ropar öfver ladugården, så kommer bonden att
snart sätta till (ɔ: mista) något kreatur. Om någon finner ett
korpa-bo, med ungar i, och binder en korp-unge vid ett träd, så
fara korparne bort och återkomma inom tre dagar med en liten
sten, som de fälla i ungens munn. Detta är en korpa-sten. När
ungen fått korpa-stenen, blir han osynlig. Kan någon taga
ifrån honom korpa-stenen, så blir den som bär stenen
likaledes osynlig
.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:09:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gohcwow/2/0510.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free