Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg och Anmärkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som sedan upphängdes på väggen i kyrkan. De gamla wärendska
kyrkorna voro invändigt nästan fullklädda med sådana
Barna-kransar.
För att den döde inte må taga aflen ifrån de lefvande,
så att slägten icke vidare kan föröka sig, har man i ilera socknar
(Mistelås, Hjelmseryd) ännu för sed, att hos mans-lik nedlägga i
kistan en qvinno-serk och hos qvinno-lik en mans-skjorta.
För att den döde inte må taga med sig något af
ladugården, har det varit gammal Wärends-sed, att husbonden alltid
skall ställa sig i den öppna ladugårds-dörren, när lik bäres utur
gården. I Rydaholm har man iakttagit, att när bonden eller
hustrun bars ur gården och psalmen sjöngs, skulle man släppa hela
fä-boet efter likfärden. Sedan liket kommit öfver gårdens egor,
skulle fäet drifvas in igen. Flerestädes brukar man ännu
nedlägga hår af gårdens kreatur i lik-kistan, för att dödingen inte
må taga nyttan af boskapen. Ännu i dag heter det, när de
mista kreatur tätt efter dödsfall, att den döde ville ha så
mycket med sig.
För att den döde inte må taga lyckan ifrån
humlegården, nedlägger man humle i lik-kistan (Unnaryd).
För att den döde icke må taga lyckan ifrån bi-gården,
så att bien dö ut, lägger man mull på kuporna, när liket bäres
bort; eller lyfter man på bi-kuporna, när liket tages på bår; eller
bär man undan kuporna, så att bien icke må höra när de läsa
och sjunga för liket.
För att den döde icke må taga lyckan ifrån åkern,
brukar man i Unnaryds socken lägga åker-mull i lik-kistan.
Blåser medvind, när lik bäres ur huset, så tror man i
Unnaryd att den döde tager lyckan med sig ifrån gården.
Äfven omtalas, att man fordom brukat gifva den döde med
sig i kistan en skål med hvit gröt och ett par nya skor;
åtminstone iakttogs detta bruk, när man begrof en qvinna, vid
namn Bengta i Willarp, i Mistelås socken, för vid pass 60 år
sedan. Var den aflidne en supare, så skulle han hafva med sig i
kistan en brännvins-flaska, emedan han annars troddes förgöra
bränningen, när de skulle bränna. Var man eljest rädd att han
skulle gå igen, så lade man i hans munn en hysk och en
hake (Hånger s:n). Vi anmärka härvid, att många af dessa
vidskepliga plägseder tydligen äro gamla offerbruk, öfverförda
till det christna folkbruket ifrån det hedniska
offerbålet eller offerhögen.
Sägnen omtalar någon gång, att dödingar som i lifs-tiden
haft tvist med hvarandra, fortsatt striden ännu efter döden. I
Gryteryd råkade två bönder i tvist med hvarandra, en söndag i
sockna-stugan. Kort tid derefter afledo begge två. Då hände sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
