Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg och Anmärkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stora kronor af förgyldt eller oförgyldt silfver, vid pass
ett spann höga. Alla ogifta och gifta qvinnor nyttja för öfrigt
rika silfver-prydnader på sin drägt, och bruket af sådana
prydnader sträcker sig äfven till landt-folket.» Olaus Magnus, Hist. de
Gentibus Septentrional., Lib. VI, cc. 11, 12.
§ 180. Till närmare förklaring, huru kyrko-drottnen eller
kyrko-herren d. v. s. sockna-höfdingen eller Patronus Ecclesiæ,
kunde efterhand bli densamme som sockna-presten, meddela vi
följande anmärkningar, lånade ur P. Wieselgrens Biographi öfver
Olof Wexionius d. ä. (Biograph. Lex. Bd. XX: s. 236).
»Der var i katholska tiden ej sällan en socken-adelsman,
som egde patronats-rätt till en, om än af ätten ej byggd (?),
doterad kyrka, hvilken någongång tillsatte yngre söner, som
blifvit prester, vid pastoratet. Till och med i Kärda — — var en
Oxenstierna pastor 1333, och då Biskop Carl (Båt) i Linköping
der, nämnde år, var gäst, såg man der ock Pastorn i
Agunnaryd, nära Pjeteryd, Herr Erland, som då gaf en sin gård med
inventarium sina efterträdare till evärdelig besittning. Och några
år derefter, 1344, då Biskop Petrus i Linköping visiterade i
Sunnerbo, — gaf Pastorn i Pjeteryd, Petrus Duda, en sin gård med
inventarium till prestgård i Pjeteryd. Sannolikt blef slägten
föredragen vid utnämningar, så att Erlandus Petri nobilis, som måste
vid domstol försvara donationen mot dåvarande
socken-adelsmannen, väl hade kamp med en frände genom nedstammande från
Petrus Duda.»
Värdigheten af kyrko-drotten eller kyrko-herre, ifrån början
förvärfvad af någon höfding eller knape genom grundläggandet och
doterandet af en kyrka, öfvergick således icke sällan genom börds-rätt på
någon af testators skyldemän, som der insattes till prest. Presterna
blefvo ock långt fram i tiden gerna tagna ur den gamla slägten, och
läto sig angeläget vara, att upprätthålla sina förfäders fromma
stiftelser genom ytterligare donationer till kyrka och preste-gård.
§ 193. Sägner från Södermanland omtala, att när man i
forntiden nedgräfde skatter i jorden, brukade man jordfästa dem
med en besvärjning, så att ingen kan taga upp dem, utan han
hittar på samma ord, som de äro jordfästade med.
En öfvermåttan rik bonde lade sina penningar i en
koppar-kittel och gräfde ned dem i sitt log-golf. Jordfästningen lydde
så, att ingen skulle kunna taga upp medlen, förr än tre bröder
blifvit halshuggna på stället
»och eld och brand
och plog och harf
gått öfver aske-mulla.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
