Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diamanthjärtat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
nummos: »Aldrig, min ädla drottning, kan mitt
hjärta öppnas för kärlekens lek. Därinne är ett
altare rest, heligt, beströdt med rosor, om också
svarta och vissnade.»
De sågo länge på hvarandra. Så hviskade båda:
»Farväl».
Drottningen tycktes erinra sig något, och sade
i en tillkämpad lätt ton: »Vänta mig här ett
ögonblick», och skyndade in i sina rum. Efter ett par
minuter kom hon ut, bärande ett litet skrin och
sättande det på bordet öppnade hon locket, och
visade, att skrinet innehöll smycken och diamanter.
»Detta är allt, som återstår den arma
Marie-Antoinette, tag det, grefve, och göm det åt min stackars
dotter, om hon öfverlefver alla dessa olyckor, det
är det enda arf hon får. Och här», sade
drottningen, i det hon tog ett diamanthjärta, »tag detta
som en påminnelse om en olycklig kvinna, som
dör, välsignande sina vänner och förlåtande sina
bödlar.»
Fersen tog stum diamanthjärtat, kysste det, och
gömde det vid sitt bröst.
Marie-Antoinette läste skrinet, räckte Fersen
handen, och hviskade: »Farväl för evigt!» samt gick
stilla ut.
Fersen stod ett ögonblick som förintad, därpå
axlade han sin kappa, tog skrinet under armen,
tryckte hatten ned i pannan, öppnade dörren, där
Pierre vaktade, och följde denne tyst genom de
mörka gångarne. Det var midnatt, när han kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
