Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
i alla tider varit bättre förtjänst att sälja billiga
och nyttiga varor än silkesflor och sidentyg. Enkel
och rättfram var Carl Stenman utan all fråga, och
det kunde lätt hända att han var med ett språng
utanför disken och klappade på en matros, som ej
fick sjömansjackan att riktigt vara till lags, men
sådana manér fäste kunderna sig icke vid, och
såväl köparen och säljaren kommo väl öfverens till
slut. Stenman lefde ett ytterst enkelt lif; han hade
en enda bodbetjänt, som hette Janne, och denne
hämtade från ett matställe principalens middag,
hvilken intogs bakom en skärm på disken, och
sedan fick Janne kvarlefvorna. Så enkelt gick det
till den tiden bland de små krämarne! Men så
gjorde de ej så ofta konkurs heller som i senare
tider och samlade kapital för gamla dagar.
Carl Stenman tillhörde den tidens brandkår och
hade städse utmärkt sig i denna egenskap. Ingen
var så fort i kläderna vid första klämtning och i
elden, som Stenman. Han hade räddat flera
människolif, var medaljör och nrycket populär.
Adam Söderheim, hattstofferaren, var en liten
knubbig och sprättig karl, med nobla fasoner och
elegant sätt, som gärna lät ändelsen af sitt namn
blifva hjelm i stället för helm och ogeneradt lät
kalla sig »baron» af värdshusflickorna på Norra
Brunn och Stallmästargården, där han gärna höll
till. Han var en ganska tarflig köpman, som sålde
till högsta pris utländskt kram, ungefär som Sörman
nu för tiden, men utan att kunna bjuda på denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
