Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
gå lyckligtvis öfver af sig själfva, endast de få ha
sin tid, och väl är det.
Men för en teater, som skall lefva på sina
inkomster och likväl hålla konstens fana högt, blir
det ett svårt problem att lösa. Nära två år hade
nu gått och vi närmade oss slutet af 1876, men
trots att Stjernström hade offrat icke ringa af sin
egen förmögenhet för att ej hela teatern skulle
ramla, så syntes ingen ljusning. Den lille trinde
och liflige direktören rasade af helig vrede. »Här
ger jag dessa lumpna träskallar dag efter dag det
finaste och noblaste, som finns i världslitteraturen,
jag ger dem Scribe, George Sand, Hertz,
Björnstjerne Björnson, Ibsen — mina artister spela så
att jag själf sitter och gråter åt det och Dramatiska
teaterns sujetter bli gröngula af afundsjuka, men
den stora populacen den springer fortfarande för
att se på »cancan» och höra »tsing la la»! Det är
så man kan bli galen! Finns det då intet hjärta i
bröstet hos detta folk? Finns det då ingen Känsla,
som kan skaka upp denna ungdom ur sin
försof fning?!»
Då hördes en djup, klangfull stämma ur högen
af artister som sade:
»Gif dem Kotzebues »Gustaf Vasa» till julpjäs
— så vakna de nog.»
Det var gamle Mauritz Pousette som talade.
Stjernström tog sig en funderare, gående fram
och tillbaka på scenen med händerna på ryggen.
Bäst det var stannade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
