Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
bleklagdt: »Nej, åtminstone icke under närvarande
förhållanden.»
Sista gången jag hörde den älsklige sångaren
var på våren 1881, då han upgträdde i
»Afrikanskan» som Vasco di Garna. Man öfverraskades då
af att Oskar Arnoldson för första gången sjöng
falskt. Han hörde ej längre så bra som förr. Strax
därefter reste han till Karlsbad.
Emellertid hade Arnoldson dessförinnan
skriftligen vändt sig till konung Oskar med begäran
om lifstidsengagement, äfven med nedsatt lön.
Konungen, nyss tillfrisknad från en svår lungkatarr
och just i färd med att företaga en rekreationsresa
till södra Frankrike, lade brefvet i sin portfölj för
att ordna sångarens affär vid lämpligt tillfälle. Båda
reste, men svaret till Arnoldson dröjde. Sångaren
gick hvarje dag till postkontoret och frågade efter
bref, men intet kom och allt mer fördystrades hans
sinne, allt mer misströstade han om sin familjs
framtid. Konungen var ju hans vän, själf en »tonkonstens
beskyddare» — hade han nu också glömt honom?
Man förstår så väl den sjukes och lidandes tankar
och grubbel. Hoppet var ute för honom — i
inbillningen. Intet kontrakt ens för kommande år
uppgjordt med teatern. . . Och så kom katastrofen,
han riktade pistolen mot tinningen och släckte ut
sitt lysande, triumfrika sån gar lif i ett ögonblick af
förtviflan. Detta skedde den 8 juli 1881.
Telegrammet, som meddelade den sorgliga
nyheten, väckte öfver allt häpnad och djup sorg. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
