Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
Gerdas hufvud hvilade ett ögonblick lätt vid
hans bröst, under det Edvin sakta strök hennes
hår. Så reste hon sig spänstigt, och mod strålade
fram ur hennes blick.
»Nu, Edvin, skall du låta mig handla. Mina
föräldrar känna dig inte ännu, och en tid kommer
att gå under strider. I morgon säger jag dem allt.»
»Och sedan infinner jag mig.»
»Ja, men tyst — men gå nu — jag går den
här vägen» — och Gerda sväfvade stilla genom
en sidodörr ut i salongen.
All oro inom henne var försvunnen, den
förflutna tidens kamp med sig själf var slut, och den
strid, som väntade henne nu, föreföll henne ringa
och obetydlig. Edvin och henne kunde intet på
jorden mera. skilja.
Hvad hon längtade, att balen skulle sluta
Och den blef slut, och hon befann sig ensam i sitt
rum, där månstrålarna silade in genom de ljusa
rullgardinerna och försilfrade hvarje föremål. Öfver
gungstolskarmen låg baldräkten som en ljus sky,
och Gerda log, där hon hvilade i bädden, och hviskade:
»Farväl, vackra dräkt, din ägarinna har växt
ur dig, men hon skall gömma dig som minne af
sin sällaste dag!»
Och nu kommo tankarna strömmande, känslorna
brusade, och ögonen fylldes af tårar. Hjärtat var
öfverfullt. Gerda borrade hufvudet i kuddarna, som
hon vätte med sina tårar, men det var tårar af
lycka, och hon grät sig till sömn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
