Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
plägseden inom vårt förbund att taga sig namn af någon
bland vår forntids märkvärdiga män föreföll mig, från bör-
jan åtminstone, som en oskyldig lek. Nu förefaller den
mig snarare som en förmätenhet. Huru jag kommit att
bära det hjeltenamn, som utmärker mig bland edert sam-
fund, vet jag ej rätt sjelf. Men det vet jag, att ingen
ting annat kan trösta mig öfver denna djerfhet än den
anmärkningen, att ett namn i och för sig sjelf är en lik-
giltig sak, att mången dvärg kanske hetat Hercules, och
att den FEinar, som nu talar inför Eder, mer genom sin
egen ringhet än genom tidseklers afstånd är så skild från
den hjelte, under hvars namn han uppträder, att ingen
slags jämförelse är dem emellan möjlig. Det är hans
minne, som edra stadgar ålägga mig att fira, och det firas
bäst genom den enkla framställningen af hans lefnad. Jag
skall då åtminstone derigenom söka utplåna min synd emot
hans skugga, att jag på denna stund blott talar om honom
och glömmer mig sjelf.”
Efter fullbordad teckning afslutar han: "Sådant slut
hade Einar Tambaskjälfver, en af sin tids märkligaste män.
Mitt loford behöfver han ej och ej en gång mitt omdöme.
Hans lefnad talar för honom. En blick derpå lär oss, att
han i hög grad pryddes af de dygder, som hedra en man:
mod, förstånd, ärlig och djerf öppenhet, styrka i kropp
och själ. Det tidehvarf, som mnärde sådana dygder och
alla de med dem beslägtade fel, är förbi. Det kan ej
mer på samma sätt återkomma, om ej med ett nytt slägte,
som kanske någon gång ifrån obekanta trakter, dit hvar-
ken civilisationens ljus eller smittor trängt, frambryter,
för att öfva straff och hämnas öfver en veklig verld. Man
bör ej ens önska, att denna tid skulle återvända. Den
var storsint, kraftfull och frihetsälskande, men den var
vild. Den bar inga band, men den kände ej heller någon
lag. Att förena frihet med lag, en förening, som ensam
ger sanna seder, är mänsklighetens högsta uppgift, och en
uppgift, som ingen enskild man, intet enskildt samhille,
intet enskildt slägte, utan alla tidehvarfs fortfarande be-
mödanden, förmå att lösa.
Men finnes det då ej i den nordiska hjelteåldern
något exempel, som kan tjena till efterföljd? Det finnes
visserligen ett sådant, som kan gälla för alla tider. Män-
niskan må lefva i hvad tidehvarf som helst, bland råa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
