| PAN OCH ZEBAOTH |
|---|
| I |
|
Pan sade till mig: "Låt sova i jorden de gamle judar, stig upp, min son, och lova de unga alltets gudar, som tagit i allt gestalt och ropa: Tag allt, giv allt!" |
|
O Pan, de gamle judar, dem ville jag icke dyrka, men dina unga gudar av skönhet och frihet och styrka, som tagit i allt gestalt, dem ville jag dyrka i allt. |
|
Men manernas makt mig tuktar till träl ifrån titan och Jehovah jag fruktar mer djupt än jag kär har Pan! |
| II |
|
Väl vill Jehovah jag smäda: "Hej, Jehovah, heh äh!" men knappt jag hunnit häda, jag sjunker ned på knä. |
|
Om Zebaoth är den rätte, mitt knäfall har gjort bot - om Pan, så minns, jag trätte, o Pan, med Zebaoth! |
| III |
|
Säg, är du ej, o Zebaoth, i själva hädelsens vanvettsrop och i förtvivlans hat och knot mot dig och allt, du skop? |
|
När livet, du skop, går snett och vint och själv i det livet du lever än, är det ej du själv, som då slår blint och vanvettsvilt igen? |
| IV |
|
Vid hav och sol och vild orkan mig säg, o Zebaoth, är djupast ned i varats rot du själv ej guden Pan? |
|
Och giv mig ett ärligt svar, o, Pan, var du ej med i lagens hot på Sinai berg, där Zebaoth för välde och kraft bröt ban? |
Skrivet före den föregående dikten - därav dess möjliga oöverensstämmelse med den där uttalade tankegången. (Gustaf Fröding)
Inknappat i april 1997 av Bertil Rietz.
