- On this page / på denna sida
- Sjunde brevet
- On this page / på denna sida
- Sjunde brevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I GRANNAUNA IH
trollade, vid anblicken av det vilda, men vackra
skådespelet.
I Samma man och samma häst, som vi en gång sett
vandra tillsammans i så idyllisk frid, sågo vi åter här, men
i häftigaste strid. Mannen satt nu befallande på hästens
rygg och ville tvinga den att sätta över en bred grav. Det
vackra djuret bävade tillbaka, det kastade sig till höger,
till vänster, det stegrade sig, det ville ej. Skummet flöt
från dess svarta, glänsande kropp. Men lik en orubblig
och despotisk vilja satt mannen fast, manande, straffande,
tvingande. Med makalös konst satt ryttaren fast och böjde
sig efter hästens rörelser, under det han bemästrade dem,
och alltid och åter fördes den vägrande till samma ställe,
med samma fordran, och alltid uppstod samma kamp. Så
stridde de med varandra visst i en timmes tid. Då tycktes
hästen tröttna, han blev stillare, men gjorde intet försök
att efterkomma sin herres vilja; blod rann från hans av
sporrarna sönderstuckna sidor. Mannen steg av och lät
tyglarna hänga. Hästen stod stilla och såg på sin herre.
Denne tog upp något ur bröstfickan och satte det för
djurets panna. "Det är för tredje gången vi strida", sade
han med dov röst, "farväl!" Det blixtrade för hästens
panna, ett skott small av, och hästen störtade ned till sin
herres fötter. Vi sågo det döende huvudet sträcka sig
såsom till smekning mot dem, vi hörde ett djupt stönande,
sedan var allt tyst och stilla.
Med en häftighet, som jag ännu aldrig sett hos björn,
tryckte han min arm till sig, slog sig med den knutna
handen för pannan, utropande lågt, i det han drog sig
tillbaka: "Det är Bruno! Herre min Gud, ja, det är
han!"
"Det är satan, satan själv", sade jag uppbragt. "O,
björn, låt oss gå bort, långt bort från den ohyggliga
människan. Jag vill aldrig se honom mer!"
"Det är Bruno!" upprepade björn, i det han förde mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
