Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gråpappers-ansiktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverhopades vid sitt första inträde på hofvet, lefde hon
merendels tyst och sluten inom sig själf, under det att
nöjets fjärilar fladdrade omkring henne. Och när de
flyktiga sommarfåglarna slutligen märkte, att den friska,
yppiga rosen icke innehöll för dem någon honung att
hämta, lämnade de henne allt mer och mer, tills de, leende
åt den barnsliga, landtliga enfalden, sväfvade åt andra
håll för att söka sin lycka. Den sköna Theodolinda
saknade dem icke, och hon afundades ej heller någon af de
nya blommor, till hvilka de flögo.
Hertig Albrecht hade noga lagt märke till allt detta.
Med stilla förtjusning hade han ofta, stundom hela timmar
igenom, stått försänkt i åskådningen af Theodolindas
underbara behag. Aldrig hade han, den förkastade,
nästan från mänsklighetens område utstötte vanskaplingen,
ty så ansåg han sig själf, vågat till henne yttra
ett ord.
Men då det ej undfallit honom, att de vackra sprättarne
med sina granna fraser ej kommit längre än han
med sin tystnad, så tänkte han: "Hon är min skyddsängel,
mitt allt. Hon ser till det inre. Hon, fastän själf
så himmelskt skön, vet och känner, att skönheten är
förgänglig. Jag älskar henne — ja! jag älskar henne af
hela min själ — och jag vill utkora henne till min maka.
— Dock — hvad säger jag? — — Huru skulle hon,
gudomens renaste stråle, kunna fördraga att ens ett
ögonblick sänka sin blick ned till det usla missfoster, som
tillbeder henne?
Men jag är furste, jag är rik och själfständig. Jag
äger rätt att förmäla mig med den, jag väljer, ty för
tronen föddes jag icke, och maktens åtrå har aldrig
fattat och kan aldrig fatta rot i mitt bröst. Hvad hon är
skön! Om jag en gång skulle försöka.
Och hertig Albrecht satte sig ned vid skrifbordet.
Hela hans själ var full af Theodolinda och han beslöt
att utgjuta sina känslor genom vers. Kärlekens yppigaste
poesi brann i hans hjärta.
Han begynte skrifva. — Den ena raden efter den
andra skapades och förkastades. Det blef till slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
