Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gråpappers-ansiktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingenting kvar, hvarken i hufvudet eller på papperet.
Utmattad af kärlekens och sångmöns gemensamma ansträngningar,
sönderref han papperet, gick till sängs, i det han
sade för sig själf: "Nej! — Nej! — Nej! Jag vill tala.
Jag måste se henne, ansikte mot ansikte och tala. Hon
skall, hon måste förstå mig."
Några dagar därefter firades en fäst på det hertigliga
slottet. Hertig Albrecht hvarken kunde eller ville
vara frånvarande.
Han kom sent, men utstyrd med all den konstfulla
prakt, som han ansåg nödig att öfverskyla sina naturliga
lyten. Musikens tjusande toner hörde han icke, de
tindrande stjärnor, som i sferisk dans hvälfde sig omkring
honom, såg han icke. Hans öga och hans hjärta sökte
blott Theodolinda ...
Och de funno henne midt i den brinnande dansen.
Vid hennes sida, henne hårdt omslutande, sväfvade en
skön, ridderlig gestalt, som nästan tycktes bära henne
på sina armar.
Det brusade i hertig Albrechts bröst. En vild harm
upplågade först där inne, men han blef lugnare, så snart
dansen upphört. Theodolinda satte sig ned och hennes
flämtande bröst utsände liksom små vestanfläktar öfver
den olyckligt lycksalige furstens missbildande anlete. Den
ridderliga gestalten försvann, och under det dofva sorl,
som vanligen sprider sig i salongen efter en slutad dans,
repade hertig Albrecht mod, steg fram till Theodolinda
och sade: "Min fröken!" — —
"Hu!" svarade den sköna Theodolinda, bleknande
och vände sig bort.
"Är ni rädd för mig?" frågade hertig Albrecht,
något förlägen.
"Nej visst inte, ers höghet!" svarade Theodolinda,
under det hon reste sig upp blek som döden.
"Hatar ni mig?"
"Huru vore det mig möjligt?"
"Ja! men om ni ville, nog vore det möjligt."
"Jag vill det icke", utbrast Theodolinda under tårar
och gömde därunder sitt ansikte i den präktiga näsduken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
