Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig stilla bakom fönstergardinen; dessutom var mörkret
hans beskyddare. Några ögonblick derefter hördes en
stöt, och derpå smögo sig Maltos och Zirma bort,
stängande dörren i dubbla lås efter sig. När konungen
kände efter, satt dolken i bädden, nedstött ända till fästet.
— Också han! Också hon! — suckade Osman,
och bittra tårar runno utför hans kinder.
Sedan Osman hemtat sig, hoppade han genom fönstret
ut i trädgården, som gränsade intill stadsmuren,
och han var just i begrepp att stiga öfver, då han såg
ett ljus glimma från en förfallen stuga nära der invid.
— Hvem af mina vänner kan bo så fattigt och
vara uppe så sent? — tänkte Osman och smög sig till
fönstret för att se efter. Han såg den gamle tiggaren,
som icke velat lofva honom vänskap.
Osman klappade på dörren och strax kom gubben
och öppnade.
— Frid vare med dig, gamle man! — helsade
Osman; — jag såg dig i din koja öch beslöt att gå
in för att i min tur begära en almosa af dig; ty nu
är jag fattigare än du och dessutom förföljd af fiender,
som trakta efter mitt lif.
Då den gamle tiggaren såg, att det var konungen,
föll han ned på sina knän och kysste fållen af hans
klädning, fastän den var trasigare än hans egen.
— Min dyre konung! Allt, hvad du här ser, är
ditt, allt i mitt hus, utom en skatt, den jag hittills
dolt för verlden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
