Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Solen hade redan gått ned, då. Simon vandrade hemåt
på skogsstigen. Hunnen så nära hemmet, att han hörde
syrsornas ljud från den lilla gröna ängen, stannade han och satte
sig på en sten invid gångstigen. Hans tankar vände sig
kring aftonens tilldragelser, och han kände sig nöjd med sig
sjelf; han tog fram klockan ur sin ficka och började se på
den, som på en kär vän, hvilken varit förlorad, men nu
blifvit återfunnen. Siffrorna på den hvita taflan rörde sig, tyckte
han, och alla nickade åt honom. Urets knäppningar föreföllo
honom som ord, och det var, som om han hörde den
hädangångne fadren förklara sig belåten med sin son.
Mulles skall väckte Simon ur hans fantasier, och då han
såg upp, märkte han modren och hunden komma ned på
gångstigen. Simon steg upp och gick hastigt emot gumman, med
ett gladt leende på läpparne och med klockan lyft högt i
vädret.
— Här har jag den igen, mor! — ropade han.
Greta stannade framför Simon och såg på honom. Från
hennes ögen föllo ett par klara tårar, men munnen log och
blicken lyste af hjertats fröjd.
— Gud signe dig, gossen min! — sade hon sakta.
Simon tog hennes hand, och så vandrade de till sammans
mot hemmet.
Under vägen berättade Simon det, som händt honom
nere vid bruket, och omtalade att han skulle gå dit igen
dagen derpå.
— Ja, mor, hädanefter ska jag spela för pengar, så att
du inte behöfver lida nöd — tillade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
