Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stugukammare klart för sig. De svarta, nedrökta väggarna, den
ohyflade sängställningen med fårskinnsfällen, trästolen utan
ryggstöd, allt syntes henne så dystert, och Ingas hjerta
klappade så underligt, då hon tänkte på enstöringens sorgliga lif.
Han hade ingen, som såg om sig, ingen, som lagade hans mat
och bäddade hans säng, ingen varelse, han kunde tala med,
utom Krut, den gulbruna hunden.
Ingas tankegång afbröts af modren, som påminte om att
maten var färdig och satte fram ett rykande strömmingsfat
på det perlfärgade bordet.
— Ja, låt oss äta nu, och sedan låta vi tranorna lysa
oss i säng — sade Olof och rullade hop seglet[1].
Inga läste en bordsbön, hvarefter den lilla familjen satte
sig till bords. Då aftonmåltiden var slutad, läste Elsa en
vers ur psalmboken, och sedan beredde de sig till hvila.
Innan Inga gick in i kammaren, der hon hade sin sängplats,
såg hon ännu en gång ut genom fönstret åt Jans koja, som
nu låg inhöljd i en dunkel skymning, och hon hviskade
barnsligt ett sakta god natt åt farbrodren, innan hon bjöd
föräldrarna god natt och gick in i kammaren.
Efter en stunds tystnad sade Olof: — Flickan skall en
gång föra Jan till oss.
— Du tror det?
— Jag tror att stunden skall en gång komma.
— Det är förunderligt att barnet kunnat så fästa sig
vid honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
