Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lade sina tassar på Lommens bröst ’och slickade honom i
ansigtet.
— Är det du, gossen? — sade Lommen matt och strök
med handen Kruts våta pels. Han försökte att stiga upp
och gå, men väl uppkommen raglade han som en drucken.
— Stöd mig du Erik, så att jag kommer hem — sade han
åt en af de kringstående lotsarna. Den tilltalade tog honom
under armen för att gå. Lommen stod en stund stilla och
blickade på de kringstående; en ljusglimt syntes i hans mörka
ögon, och han nickade åt Inga, innan han stödd på Erik
stapplade till sin koja, följd af sin trogne hund.
Inga hade hela tiden haft sina ögon fästa vid
farbrodrens bleka drag, och nu, då han gick, tog hon ett steg
liksom för att följa honom.
— Stanna du, Inga, och låt den otacksamme gå — sade
Elsa och höll flickan vid armen.
— Såg du inte, mor, hur vänligt hans öga var? —
frågade Inga, förvånad öfver modrens ord.
— Han är en hårdhjertad man.
— Det får du inte tro, mor.
— Han sade inte tack en gång åt den, som frälsat
lifvet på honom.
— Han visste ju inte att det var far.
Stillatigande följde Olof sin hustru och Inga hem. Hans
hjerta var uppfyldt af glädje öfver Jans lyckliga räddning
och öfver att det var just han, som räddat honom; men
glädjens ljusa bild förmörkades dock af en dyster tanke, som
trängde sig fram. Olof hade väntat att brodershanden nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
