Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nils hade, innan han började, stigit upp på en stol.
Nu hoppade han ned igen, och han gapskrattade. De festa
andra skrattade med och de sågo alla öfver till Knut, som
stödde sig mot dörrposten. Nyss hade Knut varit blossande
röd, nu var han mycket blek. Plötsligt rätade han på sig
och gick, utan att ragla, fram till Nils och sporde honom:
— Du vill väl ha betaldt för din visa, Nils?
— Tänker du. betala den då?
— Det tänker jag! — skrek Knut och måttade ett slag åt
Nils, så att denne stupade omkull. Snart var Nils åter uppe
och ville rusa på Knut; men Anna höll honom tillbaka, sägande:
— Det var illa af dig, Nils, att sjunga en sådan visa.
Låt nu Knut vara, för han har gjort hvad som rätt är.
Klang och flere af karlarne trängde sig emellan de
stridande och skiljde dem åt. Anna tog Knut vid armen för
att leda honom ut. Då fick hon se mor Fredrika, som stod
der lik en vålnad i dörren. Vid gummans åsyn blef Anna
förskräckt och sprang in i hopen, men Knut blef stående,
och det var med ens, som om ruset hade flugit bort ifrån
honom. Först kände han att han rodnade af harm, öfver att
modren sökt upp honom, men då han märkte hur ångestfull
hon såg ut, så upplöstes de hårda ord, han redan hade på
läpparne, och han sade blott: — Kommer du hit för min
skull, mor?
— Ja ja, det kan du väl förstå.
Knut gick till modren, och de följdes åt ett stycke från
logen, ty båda ville helst vara utan vittnen till detta möte.
Då de voro allena, sade Knut:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
