Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sven stod nu utarmad. De svåra pröfningarna hade
skakat hans själ i grund och alstrat en tungsint dvala, som
gjorde honom oförmögen att arbeta. Lyckligtvis var Lars så
stor, att han kunde ge sig ut att tjena. Karin hade icke
vidare varit synlig i bygden, ty sedan hon gick från hemmet,
hade hon hållit till hos en gammal slägting i en af
grannsocknarne. Sjelf hade Sven fått en fristad hos en förmögen
bonde, som varit hans skolkamrat.
Hösten skakade bladen af träden, vintren svepte jorden
i sitt hvita täcke, och våren andades åter lif allt, men Sven
kunde icke väckas ur sin likgiltighet. Sällan ville han tala
med någon, aldrig såg man honom le. Ensam ströfvade han
omkring, men skydde den sidan, der ån flöt fram, liksom
fruktade han forsens brus och qvarnens buller. Ofta kom
Lars till honom, och då blef Sven något lättare till lynnet.
Gerna ville Lars föra talet på mor Karin, men det vågade
han ej mer, ty en gång hade han försökt det, och då hade
Sven blifvit häftig och gått ifrån honom.
En dag på eftersommaren kom Lars till fadren och sade
att socknemännen gjort ett nybygge, som de ville att Sven
skulle gå och se på. Sven följde sonen, men då han såg
att Lars tog vägen mot ån, stannade han.
— Kommer du inte, far? Det är ju till Öfverforsen, vi
gå — sade Lars.
Bengts qvarn låg betydligt längre ned.
Sven gjorde min af att vända om.
— Se så, du har ju lofvat följa mig. — Lars tog fadrens
hand i sin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
