Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Öfverblick af elektricitetslärans utveckling och förnämsta satser. De elektriska enheterna - 12. Termo-elektricitet - 13. Inducerade strömmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kretsar. Enligt Ampères teori för magnetismen behöfver man
för att förklara den verkan, som magneter utöfva sinsemellan och
på elektriska strömmar eller dessa på magneter, blott tänka
sig de sistnämda omkretsade af strömmar i en mot axeln
vinkelrät riktning, så att de vid en magnets sydände gå i samma
riktning, som visarna kringlöpa på ett ur.
12. Termo-elektricitet.
- En ny källa för
erhållande af elektriska strömmar upptäcktes år 1822 af den tyske fysikern
Seebeck. Denne fann nämligen, att när två olika metaller bragtes
i beröring, vare sig genom lödning eller genom tryck, och
fogen upphettades, så utvecklades i den slutna ledningen
en elektrisk ström, hvarjämte en ström i motsatt riktning
alstrades vid fogens afkylning. Den första termo-elektriska
stapeln konstruerades af Örsted och Fourier, hvilkas apparat
förbättrades af Nobili. Styrkan af den så erhållna strömmen
är visserligen ganska svag, och termo-elektriciteten har därför
endast varit af vetenskapligt intresse, men de senare åren har
man lyckats att åstadkomma termo-elektriska staplar af så pass
stor kraft, att de kunnat vinna användande för vissa tekniska
ändamål.
13. Inducerade strömmar.
- Bland Faradays många
glänsande upptäckter inom fysiken torde den förnämsta vara de
inducerade strömmarne. Han lindade två koppartrådar parallelt
med hvarandra i spiral, så att icke någon kontakt mellan dem
egde rum, och fann då, att när en ström fick genomgå den
ena tråden, ögonblickliga strömmar alstrades i den andra,
nämligen vid den primära ledningens slutning och afbrott, hvarvid,
i förra fallet de båda strömmarne egde motsatta och i
senare fallet lika riktningar. När däremot den primära strömmen
oförändrad fortgick, visade sig icke någon inducerad ström.
Försvagades densamma, alstrades i den sekundära ledaren en ström
i lika riktning, förstärktes den, en ström i motsatt riktning med
den primära. Närmades eller aflägsnades de båda ledarne i
afseende å hvarandra, inducerades i förra fallet med den
primära motsatta, i det senare fallet lika riktade strömmar, under
det att ingen verkan gaf sig tillkänna, när de båda ledarne
voro orörliga. Äfven inom de särskilda hvarfven af en i spiral
upplindad ledare eger en dylik verkan rum, benämd
sjelfinduktion, och man benämner den sålunda inom en och samma
ledare alstrade induktionsströmmen, hvilken vid flera tillfällen
gifver sig tillkänna, för extra ström, och hvars egenskaper först
blifvit af Edlund undersökta.
Faradays första arbeten öfver induktions-strömmarne
utfördes år 1831, och det dröjde icke länge innan vigtiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
