Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyckliga människor, skizz af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lätta att bära den långa vägen; men fastän hon gick litet böjd
och med tunga steg, låg det ett gladt leende öfver hennes
läppar, och ögonen glindrade allt emellanåt till af belåtenhet.
Hon tänkte på huru glada hennes små gummor skulle bli öfver
att få se henne, och i inbillningen frammanade hon alla de
utrop af öfverraskning och förtjusning, som skulle möta henne,
då hon kom och knackade på deras dörr.
Då hon gått i öfver en timme, fick hon i sikte mor Stinas
stuga, den första af alla dem, hon skulle besöka. Den lilla stugan,
byggd som en potatiskällare och med sina i lera infattade
fönster, var sig alldeles lik som för tio år tillbaka, kanske
endast litet mera grå, mossbelupen och ålderdomsskröplig än
förr. Dörren var stängd, men en rökpelare, som ur skorstenen
steg upp mot den klara sommarhimmelen, vittnade om att mor
Stina höll på att syssla där inne.
Syster Bengta smög sig fram till dörren och knackade
sakta på.
Nu hörde hon, hur gummans träskor klampade fram till
dörren, som därefter försiktigt öppnades på glänt så mycket,
att gummans lilla skrumpna ansikte spejande kunde titta ut.
Syster Bengta sade ingenting; hon ställde sig blott
framför mor Stina och såg på henne med ett skälmskt leende.
Den lilla gumman plirade i dagsljuset och granskade
misstroget den främmande. Men plötsligen började det rycka kring
hennes mungipor, ögonen fingo ett skimmer, liksom hade tårar
börjat sippra fram, hon tappade träskeden, som hon höll i
handen, slog ihop händerna och utropade:
— Nej, ä’ de’ du, mitt älskandes barn, nej de’ kan då
fäll aldrig vara sant?
— Jo, d’ ä’ allt jag, mor Stina, svarade syster Bengta, i
det hon kastade ifrån sig hängmattan och kappsäcken och slöt
den lilla gumman i sina armar.
Så stodo de där en stund och både skrattade och gräto.
Mor Stina ville knappast tro, att det verkligen var syster
Bengta, hon hade framför sig; hon måste riktigt se på henne
och taga på henne och ett par gånger upprepade hon, i det hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
